Ändå är vi många som har en känsla av att det pågår valrörelse mest hela tiden.
Förra året var det USA och Brexitomröstning, nu är det Frankrike och snart Storbritannien. Dessemellan hade vi presidentval i Österrike och parlamentsdito i Nederländerna. Och i sommar får vi känna av det tyska valet. Vi beror numera så mycket av varandra. Direkt och indirekt. Den här veckan är det alltså det franska presidentvalet.
Där står två kandidater mot varandra som verkligen utgör två kontrasterande alternativ. Emanuel Macron, ung, välutbildad, socialliberal och framförallt en nykomling. Marine Le Pen, i god medelålder, lång politisk karriär och arvtagare till en fascistisk far. Le Pens parti har ett namn – Nationella fronten – som säger det mesta om partiets program.
På söndag kväll kommer Elyséepalatset att ha en ny invånare som får bo där fem år och som heter Emanuel Macron. Jag förstår om du försiktige läsare tycker att jag är väl tvärsäker, men en Le Pen-seger är faktiskt mycket mer otrolig än utgången av Brexit och Trumps seger.
På måndagen börjar en annan kampanj, den gäller valen till nationalförsamlingen. Det är då vi får svar på huruvida Frankrike fått en nytt politiskt landskap.
De två stora partierna, socialisterna och högern som nu kallar sig republikanerna, slogs ut i kampen om presidentposten. Kommer de att reduceras till små grupper i nationalförsamlingen och hur stor blir Nationella fronten? Hittills har detta parti på grund av valsystemet haft blott enstaka mandat, men hur många mandat blir det för ett parti som samlar 30, kanske 40 procent av väljarna?
Och hur ska den hittills rätt ensamme Macron få ihop en partigrupp? För den franske presidenten må vara mäktig men han lika litet som den amerikanske kollegan få igenom en politik utan stöd i parlamentet.
Många förståsigpåare spår att Macrons stödtrupp ingalunda kommer att vara några nykomlingar utan omkostymerade politiker från vänster, mitten och höger.
Också om det blir så kommer landet att vara delat efter nya linjer. Den motsättning mellan höger och vänster, kapital och arbete, borgerlighet och löntagare som varit förhärskande i västliga demokratier sedan mer än hundra år gäller inte längre.
I alla fall inte på samma dominerande sätt. Nu står öppenhet och tolerans mot stängda gränser och fientlighet mot det främmande och nya.
Det är fråga om ett förhållningssätt som inte nödvändigtvis beror av människors sociala och ekonomiska position. Även om Marine Le Pens väljarstöd är starkast i Frankrikes fattigare delar är den svenska motsvarigheten Sverigedemokraterna framgångsrika i det välmående Skåne.
Den nya dimensionen får beskrivas med nya motsatspar: öppenhet – slutenhet, framtidstro – tillbakablickande, förnuft – fördomar.
Påfallande är väljarnas leda vid det gamla, de etablerade partierna och bland dem särskilt de socialdemokratiska. Nederländerna, Frankrike och om en månad sannolikt brittiska Labour, i höst de tyska socialdemokraterna.
Dessa partier har levt på en stark klasskänsla. Den finns inte längre. Det gäller också Sverige. Nästa år lär vi få vår version av Macron/Le Pen – nytt och fräscht mot främlingsfientlig populism. Annie Lööf mot Jimmie Åkesson.