Etikettsregler har ingen övervakande inspektion, de vilar på konvenans, det vill säga man har kommit överens om att ”så här gör vi”.
Detsamma gäller procedurregler, typ talmansval. Reglerna går inte att upprätthålla när de inte längre gagnar den verkliga makten. Och det gör de inte längre, det fick vi demonstrerat för oss i förrgår.
Nu gäller det nästa steg, regeringsbildning. Där har några procedurregler aldrig gällt, det har varit den politiska tyngden i riksdagen som fällt utslaget. Åtminstone de senaste hundra åren.
Jag har tidigare skrivit om hur den dåtida vänstern – liberaler och socialdemokrater – förmådde genomdriva parlamentarism och allmän och lika rösträtt. Och därmed lade grunden till det sätt på vilket Sverige styrs.
Alla var inte med på tåget från början, förlorarna i förstakammarhögern hade svårt att glömma och i klassamhället ifrågasattes arbetarnas kapacitet och förmåga att uppträda.
Men rätt snart formerades de politiska styrkorna efter en ny skala – den ekonomiska och sociala politikens.
Där har styrkorna stått tills nu. Sverigedemokraterna är något annat – extremhöger, nationalister, rasister – riktigt vilken beteckning som är mest träffande vet jag inte. Men de är annorlunda, står utanför gamla blocken – och de har en annan agenda.
Riktigt hur annorlunda SD är har de två senaste veckorna visat. De framkallar beröringsskräck – och deras stora mandatantal kan låta dem avgöra regeringsfrågan.
Nu behöver det inte bli så. Och det bör inte bli så.
62 mandat ger förvisso tyngd men den tyngden vilar på ytterkanten, mandaten runt mitten är betydligt tyngre 167 stycken (då räknar jag C, L, S, MP). Därifrån bör en regering utgå precis som för hundra år sedan.
Det är dags att inse att motsättningen höger–vänster eller borgerliga–socialdemokrater inte håller längre. Det finns inga löntagarfonder som hotar balansen, offentlig sektor är inte längre lika med monopol.
Däremot finns en gemenskap kring välfärdssamhället – pensioner, sjukvård, skolor, arbetsmarknad – och där finns en uppslutning kring det öppna samhället. Ett samhälle som ger alla möjligheter och kräver något av alla.
Det samhället är inte färdigt, det har svagheter, det finns att göra för en regering.
Men hur får man partiernas ledningar att resonera så där rationellt? Just denna första riksdagsvecka är uppenbart inte rätt tid.
Partietiketten – ja, nu är vi där igen – tycks kräva mer tid och fler turer då partiföreträdare vidhåller sina ståndpunkter från valrörelsen.
Men en dag kommer då någon, några, alla har smält valresultatet. Den dagen står en och annan partiledare framför spegeln och tränar in en ny, mer ödmjuk min och säger så här blev det:
Annie Lööf blir statsminister, Stefan Löfven vice och Carl Bildt utrikesminister. I finansen kommer Ulf Kristersson och Magdalena Andersson att kämpa.
Ja, så kan en god lösning se ut. En variant av tysk stor koalition. Ogillad av många, gillad av fler. Och med mycket liten verklighetsförankring, tyvärr.