Försäkringskassans chef Ann-Marie Begler har fått lämna sin post och det efter att ha fått beröm för sitt sätt att sköta ett svårt uppdrag: att hejda de skenande utgifterna i försäkringssystemet. Regeringen slog helt uppenbart till bromsarna därför att det är val om fyra månader och regeringspartiet socialdemokraterna ligger illa till i opinionsmätningar.
Så nu ska ingen nekas sjukpenning eller assistans. Eller riktigare: det är så regeringen vill att det ska se ut. För de nya riktlinjerna ges till en utredning som ska bli färdig först i höst efter valet. Och då kan mycket se annorlunda ut.
Den illa motiverade sparken mot en lojal och skicklig generaldirektör riskerar däremot att få mer bestående skador. Hur kommer myndighetschefer att uppträda i fortsättningen? Ringa till departementet varje vecka för att höra hur tongångarna går, lyssna efter skvaller och rykten. Rågången mellan regeringen och de självständiga myndigheterna rivs upp, denna grundsten i vårt styresskick.
Försäkringskassan fick kritik men dess beslut kunde överklagas och så gjordes också. Det var alltså i många fall domstolsbeslut som regeringen upplevde som besvärande. Detsamma kan sägas gälla förslaget att låta ett antal afghanska ungdomar stanna i Sverige för att gå i skolan. Deras sak har prövats av myndighet och domstolar – och utslaget är klart: inga skyddsskäl. Men regeringen faller undan för olika påtryckningar och för fram en proposition som avstyrks av lagrådet i de starkaste ordalag.
Så mycket alltså för den ordning som regering och riksdag bestämt och för den sakkunskap som satts att tillämpa lagar och regler.
Vad handlar det här om? Politisk nervositet? Javisst. Men också om en rubbad balans mellan förnuft och känsla. Förnuft och känsla – det är väl en roman av Jane Austen om hur unga kvinnor i England för två hundra år sedan såg på äktenskapet. Visst är det så. Men politik lever i spänning mellan förnuft – lagar, regler, likabehandling, förutsebarhet – och känsla –förmågan att väcka sympati och indignation, att använda opinionens upprördhet. Den balansen är skör.
Och balanskonstnären är politikern. Känslan frestar alltid – det är lätt att göra som den upprörde väljaren vill och som det egna hjärtat säger. Lätt att skjuta lag och regel åt sidan, säga sig att den kanske ändå inte var tänkt för just det här fallet, för just den här situationen.
Ändå är det farligt. Lag och regler kommer till på ett demokratiskt sätt, ett sätt som vi nu sedan hundra år enats om. De är tänkta att stå över den enskilda politikerns eller tjänstemannens känsla, de ska vara ett värn mot nycker och mutförsök och än viktigare mot påtryckningar utifrån och eller ovanifrån.
Därför ska lagar gälla tills de ändras. Och ändras kan och ska de genom regeringsförslag och riksdagsbeslut. Och vill en regering ändra direktiv till en myndighet har den alla möjligheter. Men en kompetent regering ändrar inte i efterhand myndighetsbeslut. Eller fockar en chef som arbetat efter regeringens dittills gällande uppdrag.
Synd att Sverige just nu saknar en sådan kompetent regering. Den vi har verkar tyvärr gå på ”magkänslan”.