Nej, säger många. Historien går inte i repris, världen förändras, nya generationer lever under nya villkor och i ny teknik. Andra tycker tvärtom att det är lärorikt att ta del av hur världen varit och hur människor levt och löst problem under andra omständigheter.
Och så har vi spänningsmomentet. För trots att vi vet hur det gick kan en god författare skapa spänning när han låter oss komma nära källorna, låter oss höra rösterna från DÅ. Så var det med Peter Englunds ”Poltava”. Den kan nu fira trettioårsjubileum, hösten 1988 fick svenska läsare uppleva ett nytt sätt att skriva historia, från basplanet i stället för ovanifrån. Kungen och generalerna var inte frånvarande, men de sågs i ett annat perspektiv.
Sedan dess rullar historievågen fram. I böcker, biografier och brevutgåvor, i teveserier egenproducerade och importerade. Jubileer uppmärksammas, monument skapas, ja, det går att tala om en minneskultur mitt i vår digitala tid.
Som gammal historielicentiat gläds jag givetvis åt detta. Som politisk skribent kan jag däremot undra över att så litet av denna historiekonsumtion färgar politiken. Sällan refererar någon politiker till föregångare eller drar ut linjerna bakåt, de står kavata mitt i nuet och tycks ofta spärra upp ögonen i förvåning över något som inte blivit som det borde.
Inte heller har det avsatt någon rörelse för mer historiestudier i skolan. Alla makthavare är inte bokfrånvända men kanske hör de till dem som läser historiska böcker för spänning eller avkoppling.
Och visst är det långt till Poltava från Helgeandsholmen men det finns mer närliggande skeenden. Det mest ”historiska” i dag är sannolikt andra världskriget. Dess dramer, konflikter, misslyckanden och framgångar tycks nästan mer aktuella i dag än för 70 år sedan.
Internationellt kommer nya tungviktare med snart sagt varje decennium, nu är det britten Antony Beevor som presenterar volym efter volym från detta krig.
Också här hemma lever intresset. När Astrid Lindgrens dagbok från krigsåren kom ut häromåret fick detta intresse en ny riktning från moralfrågor till vardagslivet. Länge hade man diskuterat hur fegt Sverige var, nu kunde vi följa hur en intelligent människa tänkte och hur en familj i Vasastan hade det.
Den som tände på Astrid Lindgrens dagbok kan i höst få väldigt mycket mer. ”Landet utanför” kallar Henrik Berggren sin skildring av Sverige och kriget. Del 1 har jag just slutat och den är en sådan läsning som snart måste få en fortsättning – fast jag förstås vet hur det går.
I sanningens namn kände jag till det mesta som står i boken också. Den skildrar krigsförlopp, Sveriges handlande, Finlands öden etcetera. Men den gör det med basen i synfältet: dagböcker, brev, filmer, idrott, revyer – allt så´nt som fyllde människors liv på 1940-talet. En värld i vilken mina föräldrar och äldre släktingar levde och från vilken blott brottstycken traderats. För i viss mening lever också senare generationer med historien – när den var så stark och präglande som andra världskriget.
Och nog finns där lärdomar. Dagens politiker kan till exempel läsa om hur dåtidens statsminister Per Albin Hansson tolkade opinionen och att det var denna hans förmåga som var hans styrka.
Per Albin kunde fatta svåra beslut – och han kunde ändra sig, därför att han kände sig stå i samklang med folkmeningen.