Alla pusslare har fått en högtidsstund – ännu en utredning om indelningen av Sverige har presenterats. Vilken det är i ordningen jag kommenterar vet jag inte, för att fundera kring hur länen och landstingen (och ibland även primärkommunerna) ska se ut är närmast ett stående uppdrag från varje regering. Detsamma gäller för övrigt också hur vår demokrati fungerar och hur den ska bli bättre.
Häromdagen var det förra landshövdingen Barbro Holmbergs tur. Hon och hennes medutredare i indelningskommittén föreslår sex regioner efter principen att de ska ha ungefär lika många invånare. Om förslaget inte känns alldeles fräscht så är det rätt, liknande tankar har bollats runt tidigare.
Och precis som tidigare rasslar motkrafterna i gång. Somliga vill bevara Halland, andra vill höra ihop med någon annan del och så vidare. Sedan finns moraset – alla olika kompetensområden som lappar över varandra. Och då har ännu inte remissomgången startat.
Må det bli hur det vill med det Holmbergska förslaget, själv vill jag pröva ett nytt perspektiv. En gång i världen ritades den administrativa kartan efter överhetens – kungamaktens – behov. Nu lever vi sedan flera generationer i ett folkstyre, då borde utgångspunkten vara medborgarna – på vilket sätt ordnas ett styre så att det svarar mot våra önskemål och så att vi förstår och accepterar det. Jag är inte säker på att dagens mångskiktade system är det ideala.
Riksdag och regering är inte krångligt – vi vet när vi väljer och vi vet hur de beslutar. Låt vara att alla inte har direktkontakt med sin riksdagsledamot men vi vet i allmänhet hur det parti vi givit vår röst agerar.
Detsamma gäller för primärkommunen, det vi i dagligt tal kallar kommun. Betydligt sämre är det med mellaninstansen, den må heta landsting eller region. Därför är det fel att laborera med denna nivå, bättre är att inse dess svaga ställning hos medborgarna och helt enkelt slopa den. Två nivåer räcker bra, de går att hålla reda på och en demokrati blir inte bättre av att väljarna utser många församlingar.
Men alla viktiga uppgifter då? Varför inte ta ett radikalt grepp och dela dem efter hur vi medborgare vill ha det. På vilka områden vill vi ha variation efter var vi råkar vara bosatta? Utan att gå igenom hela listan vågar jag påstå att för de centrala välfärdsområdena – skola, sjukvård, omsorg – är vi inställda på likabehandling. Det gäller också centrala statliga uppgifter som polis, skatter, miljöskydd i vid mening.
Allt detta borde organiseras utifrån att det är riksdag och regering som beslutar om lagar och regler och som anslår pengar. Låt därför staten organisera verksamheten. Om den anser sig behöva indela landet på något sätt – så gör det. Om regeringen vill ha en representant ute i landet – behåll landshövdingen. Annars går det bra att fortsätta som nu då åtskilliga myndigheter, till exempel Skatteverket, har kontor där det passar verksamheten.
Att sjukvården som är mellannivåns huvuduppgift ska skötas med den överblick som staten har är självklart – och borde ha blivit det för länge sedan.
Inga fler kartskisser alltså. Däremot en grundlig genomgång av statens uppgifter och ansvar och av relationen stat och kommun. Hur omfattande uppgifter kan läggas på kommuner varibland somliga är riktigt stora och somliga små, mycket små?