Det är faktiskt bara ett år sedan hon avgick, den första kvinnan på moderatledarposten. Sedan dess har åtskilligt hänt, nya intriger satts igång och nu är ljuset på hennes efterträdare - ”kakelmannen” Ulf Kristersson.
Anna Kinberg Batra berättar sin historia rakt av. En och annan fundering om det kloka i att vara återhållen och kontrollerad antyder att hon reflekterar över sitt misslyckande men någon analys presenterar hon inte. Det tror jag inte heller är möjligt på det relativt korta avstånd Anna Kinberg Batra har.
Läsaren kan däremot reflektera över bristen på tålamod hos partiet och det oerhört uppdrivna tempot i dagens politik.
Tempot först. Klart att det är annorlunda när nyheter och kommentarer publiceras löpande minut för minut i sociala medier såväl som i etablerade mediers digitala kanaler. Politiska utspel och kommentarer urartar till en katt-och-råtta-lek mellan journalister och bloggare och kommunikationsavdelningar. Och någonstans emellan löper politikern, i det här fallet Anna Kinberg Batra.
Hon blir snabbt den givna efterträdaren till Fredrik Reinfeldt men hon är samtidigt riksdagsgruppens ledare och formellt ännu bara kandidat till ledarposten.
Efter att ha följt Anna Kinberg Batra runt ännu ett korridorhörn undan journalister börjar jag ställa mig den oroande frågan: måste det vara så här, vem kräver dessa omedelbara svar och reaktioner?
Göran Persson lyckades svara nej, nej och åter nej tills han en dag sa ja. Jag vet att detta var i forntiden och att rätt många blev sura, men vinnaren hette Göran Persson.
Göran Persson hade en naturlig fallenhet för att inta överläge, och det är det inte så många som har. Och definitivt inte Anna Kinberg Batra.
Tålamod är en ännu större bristvara. Inte ens socialdemokratin har det idag, jag behöver bara nämna Sahlin och Juholt och det är ändå ett parti som hade samma ordförande i 23 år. Och moderaterna är partiet med samma uthållighet som en två och ett halvt-åring: ett par opinionsmätningar och partiledaren sitter löst.
Är det något som framgår mycket tydligt i Anna Kinberg Batras bok är det att hennes största motståndare fanns i partiet. Det såg också omvärlden rätt tidigt på våren 2017. Märkligt därför att hon själv så länge trodde sig kunna stanna kvar.
”Inifrån” ger ingen stor politisk utblick, inga stora avslöjanden däremot en förfärande bild av toppolitiken i Sverige idag.
En mediefixering och ett tempo som inte lämnar utrymme för det egentliga beslutsfattandet. Sverige är visserligen i stort ett välfungerande land med god ekonomi men där finns fel och skavanker som måste åtgärdas – bostäder, skola, integration jag behöver inte räkna upp dem. Och vi finns i en omvärld som ingalunda är lika väl ordnad. Kriser må te sig oväntade men beredskap går att ordna i förväg.
I höst har Sverige varit i politiskt limbo i flera månader. Partier och partiledare har verkat vara fast i ett spel vars publik och spelmakare utgjorts av medier: opinionsmätare, sociala medier, traditionella diton, spinndoktorer etc. Jag har varit förvånad – ser de inte att här finns möjligheter till samtal kring sakfrågor på gammalt koalitionsmanér? Efter att ha läst ”Inifrån” är min förvåning mindre.