Alla kanske inte omedelbart kommer på varför flaggorna är i topp men så får de syn på en ljusblå flaggduk med tunna vita linjer i mönster: javisst, FN! Den är gammal, FN-dagen, snart 70 år och utlystes för att världen ska komma ihåg när FN-stadgan undertecknades.
Tyvärr är det väl litet si och så med efterlevnaden, inte ens i vårt eget så FN-vänliga land är datumet en självklarhet. Och hade jag själv en flaggstång att svara för skulle jag flagga med ytterst blandade känslor. FN hör till de ”varumärken” som fått väl många törnar.
Den senaste fläcken kletade WHO, Världshälsoorganisationen, dit i förra veckan när Zimbabwes härskare Robert Mugabe utsågs till hälsoambassadör. Det var ett av den nye WHO-chefens första beslut. Han är etiopier och den förste från Afrika söder om Sahara på posten.
Spydiga kommentarer antydde att Mugabes ålder, 93 år, i sig visar hans goda hälsa. Men det handlar naturligtvis inte om hälsoinsatser utan om tjänster och gentjänster. Beslutet, som omprövats, illustrerar därmed FN-systemets svagheter: nationella intressen ställs framom kompetens och effektivitet.
De problemen hör främst hemma i sidoorganisationer som WHO och i program av skilda slag för förbättra världen medan kärnuppgiften – att bevara världsfreden – faktiskt utförts väl. Detta påstår jag trots alla de krig som utkämpats och utkämpas i olika världsdelar sedan 1945. Kärnuppgiften gällde och gäller att förhindra ett tredje världskrig.
Därför kan vi hissa våra flaggor idag och ha en firarglimt i ögat.
Men fläckarna sitter där. Och de kommer att bli fler. Organisationer som omfattar alla jorden länder kan omöjligen lyckas när de har omfattande och svårpreciserade uppdrag som goda arbetsvillkor, god hälsa, säker miljö, god utbildning, rättvisa för kvinnor, skydd för minoriteter av skilda slag.
Förklaringen är självklar: medlemmarna – stater eller politiska rörelser – menar inte samma sak. Kultur, tradition, religion färgar människor och kollektiv mer än internationella stadgar klarar av.
FN saknar emellertid tvingande makt över medlemmarna; följderna blir därmed mest besvikelse och upprördhet över missförhållanden.
Annorlunda är det med det oss mer närstående EU. Europeiska unionen är en internationell organisation som är begränsad geografiskt och – framförallt vad gäller karaktären hos medlemmarna. Ändå uppvisar EU samma sorts svagheter som FN.
Medlemmar ser inte de grundläggande kraven på ett demokratiskt rättssamhälle på samma sätt. Jag syftar förstås på Polen, Ungern och andra länder i östra Europa. Men också i länder som Frankrike (Nationella fronten) och Storbritannien vill starka opinioner inte ta hela medlemspaketet, ja, britterna går nu längst och lämnar EU.
Hur blir framtiden? Den fortsätter i samma spår. Det vill säga de krafter som hellre ser skillnader och drar upp nya gränser (läs: Katalonien) kommer att växa. Det må te sig paradoxalt i en allt mer digitaliserad och globaliserad värld men kan också ses som en reaktion mot just detta nya.
Går det att hejda? Ja, om samarbetet koncentreras på kärnan – i FN världsfreden. För EU är kärnan också freden i Europa. Här är medlen rörlighet för människor, varor och tjänster. Respekten för dessa måste upprätthållas också till priset av sanktioner och ytterst uteslutning av medlemmar.