Föreställningen om att det blir sämre i världen är stark, lika stark som drömmen om ett förlorat paradis. Bägge är lika falska som farliga. Om dessa förhållanden är det utomordentligt svårt att övertyga människor.
Hur kan det komma sig att de flesta så motvilligt lyssnar till goda nyheter? Ett vanligt klagomål på medierna är ju att deras rapportering enbart handlar om krig och katastrofer, olyckor och skandaler.
Denna djupt filosofiska fråga hade inte ens professor Hans Rosling svar på. Och han hade verkligen klara och goda svar på mycket.
I veckan läste jag Hans Roslings memoarer ”Hur jag lärde mig förstå världen” och novembermörkret blev litet lättare. Det går faktiskt inte bara att acceptera fakta – att utveckling pågår – utan också att förstå hur det går till att människors livsvillkor förbättras. Hans Rosling blev världskänd när han med siffror som grund visade tydliga och rörliga diagram över hur länder rört sig från djup fattigdom, kort livslängd, hög barnadödlighet etcetera till medelinkomstlägen. Och vidare till välstånd.
Det var inte faktorerna i sig som var nya, inte heller fakta utan att dessa fakta faktiskt visade att människor fick det bättre, att fattiga länder avancerade i inkomsttabellerna. Och att detta skedde under relativt kort tid. De stora föreläsningsshowerna lät professorn i global hälsa spela ut sin talang för att överraska, underhålla och övertyga.
Men hur kom Hans Rosling dit, hur kom han att förstå utveckling? Han var nyfiken och var beredd att ompröva förutfattade meningar. Som många i hans generation lockades han tidigt av världen utanför. Under läkarstudierna tar han och hans hustru ett studieår i Asien, och det är där, i Indien han för första gången inser att Väst inte alltid är bäst, än mindre kommer att förbli nummer ett. Hans indiska studentkamrater är honom överlägsna, de har kommit längre i studierna, läser gedignare läroböcker, resonerar mer sofistikerat.
Sedan följer några hårda och mycket lärorika år som läkare i Moçambique i slutet av 1970-talet. Det är då Hans Rosling börjar tänka i stort: hur kan den ytterst begränsade resursen, dr Rosling, göra mest nytta?
För alla som deltar i de så populära värdegrundsdiskussionerna vill jag rekommendera att läsa just avsnittet om doktorn i Nacala.
Så blir den nyfikne praktikern forskare, professor i global hälsa – vilket låter rätt anspråksfullt men alltså handlar om att bevaka vad som sker med människor, vilka faktorer som ger dem bättre liv. Samt på ett konkret plan bekämpa bakslagen – som ebola-epidemin i Västafrika 2014.
Vilka är de politiska slutsatserna av Hans Roslings verk? Huvudsakligen två: Man bör lita till fakta och hushålla med begränsade resurser. Låter enkelt men är det inte. För vad innebär det att hushålla med resurser – att prioritera, att säga nej också till angelägna, ofta mycket angelägna behov. Detta är förvisso svårt, det går på tvärs mot instinkten hos politiker som tävlar om väljares gunst.
Betydligt enklare då att ta reda på och hålla sig till fakta. Det trodde jag till de yttersta av dessa dagar av nättroll och trumpister.