Är det verkligen så när skolämnet historia har en så måttlig plats och kraven på tids- och namnkunskaper är så svaga? Ja, historiekänslan är långt starkare än den var för ett halvt sekel sedan. Ta årtalet 1968 – hur mycket säger inte det? I år är det femtio år sedan och sprängkraften i 68 finns kvar liksom nyfikenheten på vad detta årtal innebar. Hur annorlunda var det inte under själva 1968 – inte publicerades då några tillbakablickar på 1918, inte gjordes bilderböcker från skyttegravarnas sista månader eller inbördeskrigen i Finland och Ryssland.
Det var inte bara det att halvseklet mellan -18 och -68 hade inneburit så enorma omvälvningar, det förgångna var inte särskilt trendigt det året. Man levde i nuet för att förändra framtiden.
Annorlunda är det nu i början av 2000-talet. Inget tillfälle att se tillbaka, att minnas är för obetydligt, jubiléer uppmärksammas också om det bara handlar om 10 eller 20 år. Hur ska man se detta? Som 40-talisternas sista avtryck – för det handlar ju om vad vi i denna gyllene generation upplevt – eller som de yngres försök att knyta an till seder och bruk i tiden före 60-talets uppror. Eller rimligare – en kombination.
Det är bara att välkomna detta historieintresse – ett samhälle utan tydliga rottrådar bakåt kan lätt, alltför lätt fångas av tidens vindar och folkförförare.
I år är det alltså -68 som gäller. Året då 60-talets lätt upproriska strömningar kulminerade i hård konfrontation i USA, i Frankrike, i Tyskland. Det gäller verkligen att se bortom den omtalade kårhusockupationen i Stockholm i maj. Protesterna mot USA:s krigföring i Vietnam, kampen mot rasdiskriminering i USA, i Sydafrika – överallt sågs polis i strid med demonstrerande ungdomar. Frihetsledare som Martin Luther King och Robert F Kennedy sköts. I sovjetblocket försökte några lätta på trycket. Men den så kallade Pragvåren stoppades i augusti av Warszawapaktsländernas invasion.
Också i Sverige brukades våld mot demonstranter även om den svenska polisens metoder ser rätt snälla ut jämförda med till exempel den franska polisens.
Allt detta blev jag påmind om i den bok ”68” av Henrik Berggren som bildförlaget Max Ström ger ut. Tidsenligt prydd med blommor i färger på omslaget. För -68 var verkligen så mycket mer än politik och demonstrationer. Det var mods – ungdomar som gav fingret åt knegarsamhället. Det var mode, konst, nya droger, litet allmän provokation så där.
I Sverige kulminerade rekordåren, man flyttade till jobben i städerna, småjordbrukens folk försvann in i miljonprogrammen. Det blev fler semesterdagar, arbetslösheten var nästan obefintlig – 28 000 personer var sommaren 1968 anmälda på arbetsförmedlingen. Med denna ekonomi i ryggen kunde ungdomar, tyckte de, kosta på sig att fördöma vuxensamhällets jobb och nya prylar.
Ju fler bilder jag ser desto avlägsnare ter sig denna tid, ett halvt sekel avlägsen. Så mycket har hänt – Berlinmuren och hela sovjetsystemet föll, tvillingtornen World Trade Center anfölls – världskonflikten mellan väst och öst ersattes av en mångfald av svåravlästa aktörer. Och en ny teknik förändrar våra ekonomier och oss själva.
År 2068? Antingen kommer människor att nyfiket se tillbaka eller har de glömt oss som vi 1968 hade gjort med 1918.