Sannolikt fick bästa franska årgångschampagner ersätta den inhemska champanjskoje.
I mellandagarna utvisade avgående president Obama trettiofem ryska diplomater som ägnat sig åt spioneri eller annan odiplomatisk verksamhet. Men det givna svaret – ut med trettiofem amerikaner från Ryssland – uteblev, i stället bjöd president Putin in dem och särskilt deras barn att bese Kremls julgranar.
Och den tillträdande amerikanske presidenten Trump var belåten och utlovade det bästa förhållande till Ryssland.
Tala om förödmjukelse med ett leende. Jag tänker på björnen Baluba i julens Disneyprogram: Slå mig grabben, slå mig. Och när Mowgli försöker faller Baluba omkull av skratt.
Om nu Donald Trump gör sitt bästa att fylla rollen som ”nyttig idiot” är fransmännen diskretare. Ja, Nationella frontens ledare Marine Le Pen har inte dolt sina ryska sympatier och inte heller att hon fått hjälp med finansieringen från Ryssland. Men nu har den ryska banken sagt upp lånet; en mer sannolik vinnare i det kommande franska presidentvalet har dykt upp – högerns François Fillon, och med honom har administrationen i Kreml goda kontakter.
De här två herrarna har sällskap av Turkiets Erdogan och åtskilliga andra. Det är bara att konstatera: Ryssland och Vladimir Putin har en helt annan och starkare ställning än för några år sedan. Och det kommer att bli än tydligare under kommande år. Och det oberoende av Donald Trump.
För det vi upplever är ett maktpolitiskt skifte av större mått. Under lång tid låg världens centrum i Washington, USA var den stora vinnaren efter andra världskriget – ekonomiskt, militärt/politiskt, kulturellt. Världen sökte hjälp och ledning i USA, världsorganisationen FN förlades också dit.
För ledande kretsar och majoriteten av amerikaner var internationalism en annan sida av patriotism – världen skulle bli bättre för alla med amerikansk hjälp.
Men det har också funnits en annan, mer inåtvänd isolationistisk ådra i det amerikanska samhället. Och med 11 september 2001 sprang den upp. Bush-administrationens reaktioner var den räddes: angrepp än här, än där.
Och som ofta är fallet med de rädda börjar de bitas inbördes. De amerikanska institutionerna – kongress, president, domstol - ska balansera varandra, men under senaste årtiondena har de blivit bastioner i ett inbördeskrig mellan partierna och falanger inom partierna. Donald Trumps kandidatur måste ses mot bakgrunden av detta sönderfall.
En demokrati bygger på institutioner, på respekt för dem. Och insikten att institutionerna måste vara starka och oberoende av de människor som fyller dem. Det verkligt oroande med Donald Trump är att han lika litet som hans väljare tycks förstå detta.
President Putin må se ut som en självhärskare men också han verkar i ett institutionellt sammanhang, i den ryska autokratiska traditionen. Där finns inget rum för opposition. Där är maktutvidgning självklar. Ryssland under Putin skiljer sig föga från Tsarryssland, särskilt inte i synen på territoriet och militär makt. Lägg därtill en mycket gammal uppfattning att Ryssland är omgivet av fiender och föraktat av omvärlden.
Men nyåret 2017 kunde skålarna klinga högre än på länge: man hade respekt.