Om ett halvår är det val.
Kan man hitta en träligare fras att börja en text med? Knappast, skulle då vara: Ingen vinner på handelskrig. Sex månader alltså av debatter, faktagranskningar, utfrågningar, stora och små skandaler.
Vad kommer valrörelsen då att handla om? Svårt att säga. Omvärlden är alltid en osäkerhetsfaktor. Då är det lättare att se vad partierna vill att den ska handla om: sjukvården. Det parti finns inte som inte tror sig kunna få väljarna att gilla dess särskilda förmåga att lösa svensk sjukvårds många knutar.
Och visst är sjukvården är en bra fråga. Den angår alla – friska blir någon gång sjuka och anhöriga är vi nästan alla. Det är tyvärr också bara alltför lätt att finna brister och upprörande fall.
Svagheten är förstås att lösningarna är betydligt svårare. För det första därför att ansvaret är så utspritt – på landsting eller regioner, på kommuner, på administratörer. Rycker man i en tåt så svarar en annan.
Ibland är det för svårt att komma till doktorn – läs: långa kötider. Ibland är det för lätt – läs: för många vårdcentralen, nätläkare och akuter i storstaden.
Och så denna märkliga arbetsmarknad. Människor utbildar sig till kvalificerade uppgifter som de sedan lämnar därför att de finner villkoren för dåliga. Arbetsgivare hyr in folk i stället för att ta sig an villkoren för den kvalificerade personal de måste ha.
Sjukvården är alltså en viktig men knepig fråga. Varför satsar partierna då på just den? Därför att den ligger inom svensk politiks huvudarena – vård-skola-omsorg. Och därför att de vill undvika ett annat ämne – invandring/integration.
De föreställer sig med viss rätt att en valrörelse med det huvudtemat skulle bli en olustig, ja, gyttjig sak. Och så skulle det förstås gynna ett parti – Sverigedemokraterna.
Jag har därför sympati för ämnesvalet, ändå skulle jag vilja ha ett annat ”grundämne”, vår demokratis fundament. Inte de hundraåriga landvinningarna allmän och lika rösträtt och parlamentarism, det vill säga en regering som utgår från riksdagen, inte från kungen. Jag syftar på våra friheter – tryck- och yttrandefriheten, tanke- och trosfriheten. Och respekten för individen, hennes frihet att själv välja yrke, familj, livsstil.
Nya krafter – eller nygamla – ifrågasätter idag just dessa friheter. Nynationalismen och den religiöst motiverade extremismen är direkta fiender till vårt samhälle. De vill ”rensa”, de vill tvinga människor att tänka och leva på ett visst sätt.
Det olustiga är att dessa krav också kan behöva mötas av tvång. Är religiösa skolor rimliga? Var går gränsen för föräldramakten? Och vilka läror ska få offentligt stöd, vilka politiska företrädare ska få prata i skolan? Hur starkt ska samhället hävda försörjningskravet? Är det bra med en så generös föräldraförsäkring att den låser in kvinnor i hemmet? Det fria skolvalet – har det inte allvarliga nackdelar?
Det här är frågor som gäller stommen i vårt samhälle, det är att ge friheterna innehåll och att begränsa dem. Om detta borde vi få höra mer i valrörelsen.
För välfärdssamhället eller den svenska modellen är ett vackert bygge som är värt att försvara. Men det behöver förstärkas mer med argument och principer än med pengar.