Hårt arbetande, missförstådd och kritiserad är hon och dessutom ska hon behöva undervisa oupplysta skribenter om hur riksdagsarbetet går till. Jag fnissar medan jag lyssnar till P1:s Medierna. Ämnet är den dåliga närvaron när riksdagen förra måndagen debatterade #metoo.
Femton ledamöter i kammaren varav tre män är förstås genant få. Några av dem ur den stora majoriteten som inte var där får tillfälle att förklara sig. Och det är då det blir verkligt synd om riksdagsmännen. Förklaringen lyder i korthet: Det var måndag.
Det är inte i kammaren riksdagsmannen arbetar. Och det här borde varje journalist veta – och, får jag förmoda – varje väljare. Indignationen är stark. Självklart betyder frånvaron inte att riksdagsmännen är oberörda av den stora #metoo-rörelsen, oh, nej, hur kan någon tro det. Men väljaren då, som ser den nästan tomma plenisalen, hur tänker han? Tycker han inte att det är konstigt?
Jo, naturligtvis gör han det. Tankefiguren tomma stolar = obefintligt intresse är rätt given.
#metoo-debatten är inte första gången en tom plenisal väcker uppmärksamhet, det händer så gott som varje riksdagssession. Och det har inget att göra med ”okunniga” journalisters ovilja att sätta sig in i riksdagsarbetet utan med riksdagsmännens förbluffande ovilja att se sig själva och sitt arbete med väljarnas ögon.
Riksdagsmannaskapet är ett förtroendeuppdrag – och det är väljarna som är uppdragsgivarna. Det här förtroendet kan förvaltas på litet olika sätt – det är till exempel stor skillnad om riksdagsmannen ska stödja en regering eller opponera mot den. I bägge fallen ska emellertid riksdagsmannen förklara och försvara en åsikt, då skadar det inte om hon är påläst. Påläsning tar tid, visst gör den det.
Att lyssna på motståndaren däremot anses av gammalt vara slöseri med tid, alltså ska riksdagsmannen inte nöta sin bänk i plenisalen i onödan. Att förstå och anpassa sig till dessa regler är inte oöverstigligt svårt. Men där finns en annan sida av förtroendeuppdraget – att lägga tyngden av sitt riksdagsuppdrag för något angeläget, att stödja människor, att ta ställning i en kontrovers – kort sagt det man förr kallade att visa flagg.
Det var det som gällde förra måndagen. Att sluta upp i riksdagsbänkarna för någon timme och visa att man förstått allvaret i #metoo-kampanjen. 335 ledamöter gjorde inte det. Det var ett misslyckande och måste kallas ett misslyckande för att travestera en f d stats- och utrikesminister.
Jag tror inte alla dessa tar lätt på sexuella trakasserier och maktövergrepp men jag tror att de råkat ut för den stora fara som lurar på den förtroendevalda: att bli institutionaliserad, att gå över till andra sidan.
Det betyder att riksdagsmannen är mer solidarisk med riksdagen och dess former och vad partiet väntar sig av honom än med sina väljare. Då prioriterar hon sina måndagsuppdrag och tror att väljarna också sätter hennes redan välfyllda almanacka främst.
Där gör hon ett misstag. Väljarna har inget emot en synlig riksdagsman – och ibland blir riksdagsmannen synlig till och med i sin riksdagsbänk. Det är en fråga om att vara på rätt plats i rätt tid.
Många riksdagsmän förstår inte det. Därför är det synd om dem.