Ledare: Barbro Hedvall: Det var en gång en annan vänster

Höger står mot vänster i svensk politik. Blockpolitiken har varit cementerad i snart ett halvsekel eller sedan bondeförbundet blev centerpartiet och ställde sig i opposition till socialdemokratin. Skiljelinjen har gällt fri eller styrd marknad, större eller mindre offentliga trygghetssystem, enskilt ägande eller offentligt. Ostridigt är att den där linjen flyttats åtskilliga grader åt höger, den har dock inte suddats ut.

Och om partikansliernas folk får råda ska nästa års valrörelse utkämpas efter samma linje. Det blir ju enklast så.

Men det kommer de inte att få, för det finns en annan skiljelinje. Den går mellan det öppna samhällets anhängare och dem som vill ha ett auktoritärt, slutet, främlingsfientligt land.

Och så har det sett ut förr. För hundra år sedan, revolutionsåret 1917, stod vänster och höger mot varandra också i Sverige, och nu i oktober är det precis hundra år sedan vänstern vann. Då bildade liberalen Nils Edén regering med socialdemokraterna. Därmed kunde demokratiseringen av Sverige genomföras: allmän och lika rösträtt för kvinnor och män både i riksdags- och kommunalval.

Själva förekomsten av denna vänsterregering fastställde parlamentarismen: regeringen skulle ha stöd i riksdagen, inte hos kungen.

Den tidens vänster bestod alltså av liberaler och socialdemokrater. Det finns skäl att påminna om detta idag – och en sådan utomordentlig påminnelse är lundahistorikern Sverker Oredssons biografi över Nils Edén. Ja, det är närmast ett äreminne eftersom Edén hör till de bortglömda bland svenska politiker. Skulden för detta fördelar Oredsson på både motståndare – högerns historieskrivare hade inte så stor lust att framhålla den som besegrade dem – och inte minst de egna. Nykterhetsvännerna höll på C G Ekman, mannen som fick avgå i skam i samband med Kreuger-kraschen, och Folkpartiet har sedan 40-talet hållit sig till Bertil Ohlin.

Ja, och så blev själva detta vänstersamarbete överspelat när en segrande socialdemokrati stod mot borgerliga partier.

Men nu är det 2017 och partimönstret är inte detsamma. Sverigedemokraterna har öppnat en ny front – begränsande nationalism, grumliga tankar om folkseparationer och förrädiskt syndabockstänkande. Den nygamla högern i Moderaterna ser hos SD en samarbetspartner. Och sekunderas av Kristdemokraterna.

Socialdemokraterna är SD:s huvudmotståndare så mycket är klart, men hur står då liberalerna i C och L, finns det en nyvänster lik den för hundra år sedan? Eller vill de i det längsta hålla på blocklinjen som ställer högre skatter och välfärd mot outsourcing och lägre skatter?

Valet är inte lätt, hur de än ställer sig riskerar de att fjärma väljare.

När Nils Edén för hundra år sedan ledde arbetet med att demokratisera landet hade hans parti, Liberala samlingspartiet, passerat sin höjd. Han insåg säkert att så som Sverige då såg ut med en växande arbetarklass skulle Socialdemokraterna fortsätta att vinna väljare. Men rösträtten var viktigare, den var en principsak. Också nu gäller det att se vilka principsakerna är och vem som är huvudmotståndare.