Förr talade man om att ha ”ett gott namn”. Ett gott namn i banken betydde att man var kreditvärdig och fick låna. Ett gott namn kunde också stå för att folk litade på en, så att man anförtroddes som nämndeman, kyrkvärd eller barnavårdskvinna.
I våra dagar talar vi hellre om varumärken eller kanske det nygamla ”heder”. Anseende och respekt är andra användbara synonymer. Det finns till och med strateger som uppges syssla med att planera och vårda dessa ”goda namn”.
Begreppet är alltså synnerligen levande. Ändå får vi ideligen vara med om hur institutioner med högt anseende får detta nedsmetat, ja förstört – och just av dem på toppen som förmodas vara de förnämsta bärarna av Namnet. Fastän jag har sett samma sak ske så många gånger blir jag alltjämt förvånad.
Förra vintern handlade det om den så kallade Handelsbankssfären med investmentbolaget Industrivärden, skogsföretaget SCA med flera. Det var grabbar som höll en hög livsstil och varandra om ryggen, det var buller och bång några veckor och sedan var de ledande borta. Och nya krafter satta att putsa på namnet.
I år är det Karolinska institutet, KI, forskningsinstitutionen med den högsta svansföringen i landet. Där har man låtit en charmerande italiensk kirurg få en plats och bryta mot forskningssed och patientsäkerhet. Och visst – alla kan råka ut för falska profeter. Nu har fallet Macchiarini också demonstrerat ledningens brister.
Den hörde inte på varningarna, den avfärdade en sakkunnig som påtalade bristerna hos Macchiarini, den stretade emot att saken blev granskad, förlängde kontraktet – ja, gjorde alla möjliga krumbukter för att inte behöva medge att KI hade gjort ett så gravt misstag och blivit lurat helt enkelt. Allt för att bevara KI:s goda namn. Och sitt eget.
Resultatet är nu det motsatta. Och KI måste med det snaraste få en ny ledning, ny rektor och ny styrelse som får börja reparationsarbetet. Det kommer att ta tid.
Häromdagen fick vd för Swedbank sparken, den storbank som står närmast det gamla Folkrörelsesverige. Bakgrunden är att ledande personer fått ägna sig åt omfattande privata affärer, vilket givit upphov till frågor om vem som gynnar vem. Bankens goda namn har fått fläckar; alla handlande herrar har dock inte fått gå. Inte i den här vändan. Till slut blir det nog ändå så, för fläckar av det här slaget är inte bara svåra att bli av med de stänker ner hela toppen, de namn som förknippas med Swedbank.
Hur kommer det sig att människor i ledningar för välansedda institutioner försätter sig i sådana här situationer? Att de tappar omdöme och försiktighet?
Girighet, fartblindhet, självöverskattning brukar det heta. Och visst kan jag skriva under på det. Men jag tror att det finns en annan faktor – en svag känsla för ”det goda namnet”. Klarare uttryckt för lojalitet med den verksamhet man leder, för respekt för tidigare generationers insatser, kort sagt att sätta institutionen, verket, bolaget före den egna personen och karriären.
En skämtsam docent sade en gång när diskussionen var het om kaffekokningen, att vi dock verkar under evighetens stjärnor. Det ligger något i det: att kunna se sin egen litenhet och verksamhetens storhet. Och därmed vems prestige som är viktigast.