Det är den undersökning av kunskaperna hos elever världen över som numera framkallar rysningar hos svenska skolpolitiker och det pedagogiska etablissemanget. Sverige har med varje undersökning fallit i tabellen och resultaten har fått utbildningsministrar att svettas alternativt sökt bortförklaringar av typen ”det är de andras fel”, eller ”det tar tid att vända en atlantångare”.
Kvar på papper står likväl faktum: kunskaperna hos svenska elever är inte tillräckliga. Och de syns bli sämre och sämre. Så vad kan göras? Vad gick fel?
Jag vill peka på två konstruktionsfel. Friskolereformen och det kommunala huvudmannaskapet. I bägge fallen abdikerade staten från sin roll som garant för en god och likvärdig utbildning i hela landet.
Jag vill också erkänna att jag var godtrogen och en aning världsfrånvänd: jag trodde att bägge förslagen skulle vara bra. Att bryta upp den ensartade grundskolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja en annan skola än den geografiskt rätta är en riktig och liberal tanke.
Likaså att ge en instans ett samlat ansvar för skolväsendet på lokalplanet, det skulle göra slut på revirstrider föreställde jag mig. Ack så fel det blev. Våra kommuner styrdes uppenbart inte av de bildningsivrande och ansvarsfulla personer jag föreställt mig. Tvärtom, skolan blev ännu en tung budgetpost. Den största besvikelsen är ändå friskolereformen. Skolpengen och etableringsfriheten har förvandlat svenskt skolväsen till svensk skolmarknad. På den kommer många elever väl ut medan många andra misslyckas svårt. Det goda målet – att alla ska få en utbildning som låter dem utveckla sina anlag – är längre bort än under den förkättrade monopolskolans tid.
Vårt samhälle löper dessutom risken att utvecklas sämre när dess unga medborgare är sämre utbildade. I förlängningen blir vi fattigare både ekonomiskt och kulturellt.
Vad göra? Tänka om.
Balansen måste rubbas. Skolpengen må se bra ut i en modell men den har flyttat för mycket makt till föräldrar/elever. Betygsinflation – det vill säga högre betyg utan motsvarande kunskapshöjning – är skadlig. Det är detta som PISA avslöjar.
Om vi ska behålla friskolesystemet, vilket jag tycker att vi ska, måste skolpengen övergå till att bli statsbidrag till skolan i fråga. Då kan staten ställa krav på lärarstab, lokaler, och på kontinuitet hos skolan. Dessutom kan staten bestämma i vilka former skolverksamhet får drivas, aktiebolaget känns inte precis som den givna modellen för skolan.
Givetvis ska staten förhålla sig på samma sätt till kommunalt drivna skolor.
Det bästa sättet att kontrollera resultaten är nationella prov, konstruerade och rättade av personer som inte har någon direkt kontakt med de elever som prövas.
Jag medger att detta är ett närmast revolutionärt program jämfört med de botemedel som utbildningspolitiker av skilda färger lanserar. Men vår tid är omvälvningarnas, gamla sanningar gäller inte längre. Det om inte annat har mr Trump visat.