Särskilt ångerfyllda är de som nyss regerade oss. Vi borde ha förstått, vi borde ha bestämt annorlunda. Flyktingar och skolresultat, upphandlingsmodeller och kanske till och med nedrustningen – allt ifrågasätts nu. Allt ska fram i ljuset, allt ska bekännas. De som ångrar sig är också de som hoppas, få en ny karriärchans. Därför står Fredrik Reinfeldt så ensam med sitt öppna hjärta, han bestämde sig på valnatten och ångrar sig inte.
Nog för att politiker förr lagt om kursen men det har de gjort utan att tala om det. I stället har linjen varit ”så här har vi alltid tänkt” och rätt mycket möda har lagts på att förvilla den som försökt hävda något annat, till exempel att de ändrat sig. Men nu är det alltså ånger som gäller och visst är det inspirerande.
Så här är min ångerlista: Jag ångrar kommunaliseringen av skolan för jag stödde i skrift på ledarplats i Sveriges då största tidning dåvarande skolministern Göran Persson. Jag ångrar att jag trodde på kompetensen hos våra kommunpolitiker. Jag ångrar att jag gång på gång skrev att den svenska skolan behövde variation, att en modell inte passar alla och att friskolor skulle välkomnas.
Jag skäms att jag inte förstod att det betydde fritt fram för bolag och vinster.
Jag ångrar att jag trodde på den 500-procentiga räntan hösten 1992. Och att alla gjorde det är inget försvar även om det är sant. Jag ångrar att jag satsade på att Gustav Fridolin skulle bli en bra skolpolitiker. Det har han i vart fall ännu inte blivit. Det finns förstås mer men jag blir bara nedslagen av denna ruelse, det är roligare att komma ihåg sådant jag inte ångrar. Som att jag tjatade om fritt inträde till statliga museer – och till slut fick rätt. Och sedan fel och sedan rätt igen. Som att jag visade hur politiker klädde sig och att vi kan läsa ut åtskilligt av kläder och stil hos maktens människor.
Som att jag fick lyssna till och skriva om män som Nelson Mandela, Boris Jeltsin, Vaclav Havel. Och gjorde det på ett sätt så att hela figuren – rösten, håret, den (o)stadiga hållningen – kom med. Allra viktigast är att jag aldrig ångrat själva yrkesvalet – att kommentera politik och samhällsförändringar. Hur jag utfört uppdraget har förstås inte alltid varit till belåtenhet för alla, det har läsare då och då påmint om.
I sådana lägen försöker jag påminna om något som vi kan kalla läsfrihet, det är friheten att välja vad vi vill läsa och inte läsa. Det gäller förstås inte bara text utan också bild och ljud. Den friheten är nog så betydande men kommer lätt i skymundan för alla högstämda och kraftfulla tal till försvar för den tryck- och yttrandefrihet vars 250 år vi firar i år.
Och visst är det lätt att med Ferlin ångra somliga rader, för allt blir inte som det var tänkt och mycket kan läsas på olika sätt. Kanske ska jag vara snäll så här i jultider och tolka den politiska ångern på det sättet.
Men det går också att se på Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern har haft partimöten, hon förespråkar nu en stramare flyktingpolitik än för ett år sedan. Men hon säger också att Tyskland och tyskarna kan vara stolta över hur de hanterade situationen 2015: då gjorde vad vi kunde men nu är ett annat läge.
Hon har ändrat sig efter läge, inte ångrat sig.