Det var en straffexpedition av klassiskt slag: talibanregimen i Afghanistan gjordes ansvarig för angreppet på New York och Washington den 11 september 2001. Den skulle fördrivas och al-Qaida med den.
På äkta amerikanskt vis skulle Afghanistan sedan göras ”safe for democracy”. Vi vet sedan länge att del 1 lyckades medan del 2 inte gjorde det.
Men nederlag är svåra att erkänna, det dröjde till 2014 innan man gav upp, packade ihop och reste hem.
I tolv år höll alltså Sverige trupp och civil personal i detta fjärran land. Det kostade miljarder – förstås. En sådan operation ska givetvis utvärderas. Så har nu skett. Svaret är – starkt förenklat – att ett misslyckande ska kallas ett misslyckande men att såväl militär som annan personal gjorde rätt. Varför då misslyckat?
Därför att Afghanistan inte är fredligt och inte heller mindre fattigt idag än 2001. Det är ett svar som andas en verklighetsfrämmande övertro på egen förmåga. Och/eller glömska av i vilket sällskap Sverige befann sig och i vilket politiskt sammanhang besluten om Afghanistan-missionen fattades.
Sverige var en del och en rätt liten del i ”de villigas koalition”. Angreppen den 11 september var – och uppfattades som – angrepp på det öppna, liberala samhället, på den kulturkrets Sverige självklart är en del av. För statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh liksom för den borgerliga oppositionen var valet klart: vi går med.
Att vi gjorde det för vår egen skull, därför att det låg i vårt nationella intresse uttrycktes inte klart, det var underförstått. George W Bush hade förstås klarat sig utan svenska soldater men för Sverige blev Afghanistan öppningen till en ny säkerhetsgemenskap. Och till ett nytt sätt att se på vårt försvar. På gott och ont.
På gott därför att Sverige kom ur den alliansfrihet som efter kalla kriget inte har någon riktig relevans. Afghanistan blev en lång inskolning i att samverka med andra länders trupper. Det blev nödvändigt att anpassa sig till vad som gällde i den stora allians i vilken Sverige ingick, att bli Natofähig helt enkelt.
På ont därför att den nya doktrinen – att försvara Sverige långbortistan – var fel. Det egna territoriet behöver alltid värnas just vid dess gränser. Därför får vi nu börja om och rusta upp, och det inte precis vid den lämpligaste av tidpunkter.
Afghanistan-missionen var alltså i huvudsak lyckad från svensk synpunkt. Det vill säga om man tar sin utgångspunkt i de realpolitiska målen och låter det riksdagspolitiska blomsterspråket om fredlig utveckling och fattigdomsbekämpning förbli just ”skrivningar”. För Afghanistan däremot var resultatet ett misslyckande. Ingen fred, nya talibaner på ingång och fortsatta brutala strider och attentat. Här är ”de villigas koalition” i gott sällskap – tyvärr.
Många har försökt pacificera/erövra landet, många har fått dra därifrån – Tsarryssland, det brittiska imperiet och Sovjetunionen är några. Mot den bakgrunden kan vi nog se på det senaste försöket som det minst bortkastade – fler skolor och sjukvårdskliniker arbetar nu. Och faktiskt är det fler flickor som får gå i skola än under talibanerna. Också ovälkomna främlingar kan så goda frön.