Att vara ofrivillig medicinman

Coronaviruset har tömt läktarna på idrottsarenorna landet runt.
Coronaviruset har tömt läktarna på idrottsarenorna landet runt.

Plötsligt blev kravet att amputera oss själva.

Krönika 17 mars 2020 11:21
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De senaste veckorna har mitt liv dominerats av viruset corona. Och då syftar jag inte på privatlivet utan på rollen som ordförande för Riksidrottsförbundet (RF). Liksom en tjuv på natten har detta virus kommit krypande från avlägsna Kina in i svensk idrott. Man har känt sig hjälplös, ja närmast vanmäktig, när man försökt freda idrottsutövandet. Men successivt når man en punkt när allt ställs på sin spets. 

Vår affärsidé är idrott och rörelse i olika former. Samtidigt är alla vi idrottsrörelsen, drygt 3,2 miljoner personer i olika åldrar, samhällsmedborgare. Vi har ett ansvar att värna ett öppet, demokratiskt Sverige där alla människor har ett lika värde och alla är välkomna till vår rörelse.

Förra gången det begav sig, kring 2015, handlade det om den omfattande invandringen till landet. När samhällsapparaten sviktade var det civilsamhället, i vilket idrotten ingår, som stod pall och uträttade underverk. Här gällde det att med hjälp av den universella idrotten få in dessa flyktingar i en gemenskap. Den här gången är utmaningen en pandemi. 

Det är en annan form av utmaning. Plötsligt blev kravet att, tillspetsat uttryckt, amputera oss själva. Vi förväntades inskränka vår verksamhet för att minska spridningsrisken av detta virus. Minska tävlandet, undvika att ha för mycket åskådare och undvika att umgås i överdriven mån. Någon medicinsk kompetens på området har vi inte eftersom det är idrottande som är vår kärnverksamhet.

Det är inte utan stolthet jag noterar att vi via våra demokratiska processer valde att ställa upp på linjen att temporärt ge avkall på det vi kan. Att från övergripande bedömningar med frågor vi inte behärskar förstå att bekämpning av pandemin måste ges försteg för allas bästa. Detta löper hela skalan från professionellt driven idrott till ungdomstävlingar och lekfulla övningar med barn. 

Enbart under månaderna mars och april drar våra större lagsporter till sig en publik om cirka 1 miljon åskådare. Det är ett bortfall av inkomster som får åtskilliga ekonomichefer för våra klubbar att ligga sömnlösa. Inte primärt för banktillgodohavandena utan för vad dessa pengar skulle kunna ha uträttat inom till exempel barn- och ungdomsidrotten! 

Ändå är inte valet svårt. En pandemi kan liknas vid en dinosaurernas skräcködla T Rex. Vi utgår från att amputationen lyckas, sett i ett mera långsiktigt perspektiv. Men jag, och många med mig, vill tacka alla de ledare som ställer upp på denna svåra utmaning, nämligen ett nog så välmotiverat självskadebeteende!

Ämnen du kan följa