Det har varit en lugn julhelg för mig och hustrun nere i Ydre med tid för reflexion och utomhusaktiviteter. Under en av mina hundpromenader funderade jag kring problemet med att tänka två tankar samtidigt. Ingången var pandemin och detta att våra politiker generellt missat att innan olyckan var framme försöka skaffa landet en pandemilag.
Varningstecknen fanns men man lyssnade inte. Pandemin kom som så många experter förutsatt och vi beordrades att iaktta social distansering. Speciellt gamlingar som hustrun och jag. Rörelsebehovet, inte minst för barn, går ju inte att förneka varför utomhusträningar och rörelse för speciellt denna grupp rekommenderades parallellt.
Sedan kom under hösten den andra vågen av corona och politiken stod inför ett vägval. Ropen skallade på en mer eller mindre total nedstängning. En massvaccinering förestår och här gällde det att visa handlingskraft. För att riktigt förvirra bilden över vem som bär ansvar hade det politiska systemet bestämt att vi nu skulle tänka regionalt, gärna med regionala smittskyddsexperter som de verkliga geografiska beslutsfattarna.
Vi inom idrotten håller dock fast vid att framför allt barn under 15 år måste få röra sig och föreningsledd idrottsträning – inte matcher – är ett bra instrument för detta. Folkhälsomyndigheten tycker detsamma men i flera regioner görs andra bedömningar. Borta är tanken på att rörelse för barn är viktig utan här gäller enbart en filosofi, nämligen maximal social distansering. Att tänka två tankar samtidigt har för många försvunnit.
För några hägrar målet att barn i avvaktan på bättre tider kan hålla till inomhus och avstå från att leka med andra. Social distansering på mikronivå så att säga. Jag och många med mig har en ganska stark föraning om att det blir knepigt att övertyga barn om fördelarna att som huvudprincip sitta på rummet och ägna sig åt skönlitteratur.
I vissa kommuner dras då slutsatsen att det gäller att försvåra för barn att leka också utomhus. Man stänger av kylaggregat för anläggningar i syfte att förhindra skridskoåkning, släcker ned belysning, etc. Resultatet blir att inom den organiserade idrotten rings vi ned av förtvivlade föräldrar och föreningsledare som undrar vad man ska göra.
Jag ifrågasätter inte uppsåtet hos förbudsivrarna men det kan bli så tokigt när man inte håller två tankar i luften samtidigt. Och jag vill påstå att lite nationell samordning i ett land som Sverige ibland är att föredra! Det är så lätt att det blir för mycket desperation i beslutsfattandet.