När jag arbetade på den tidning du nu läser hade vi en chefredaktör som förklarade de pressetiska reglerna på ett klokt och pedagogiskt sätt. Han ritade upp en ram symboliserande lagarna som utgjorde gränserna för hur långt de ansvariga utgivarna kunde låta journalistiken gå. Som publicist behövde han, och tidningen, hålla sig med marginal innanför ramen. Annars riskerade den att stramas åt.
(Press)frihet under ansvar, med andra ord. Chefredaktören satte fingret på vad uttrycket innebär. Sköter vi oss inte utan kommer de som sätter upp gränserna göra dem mindre tillåtande. Varje uppfostrad unge har fått höra en variant av detta.
Samtidigt, i ett demokratiskt samhälle som värdesätter fri- och rättigheter, kan vi inte kräva åtstramning så fort någon utmanar eller utnyttjar dessa rättigheter för egen vinnings skull. Vi kan argumentera för motsatsen. Men svarar vi genom att också kliva utanför ramarna, alternativt kräva att handlingen som utmanar dem kriminaliseras, kräver vi i samma stund att vår egen frihet skruvas åt. Det ställer krav på oss som individer och som samhälle att i stället hantera utmanare med tålamod. Ingen lätt uppgift, men vilken frihetskämpe har kallat sin kamp enkel?
Tydligaste utmanaren att pröva vår demokrati i närtid är Rasmus Paludan, som åkt land och rike runt och hotat att bränna Koranen. Ibland har han genomfört sitt hot, ofta inte. Det har han inte behövt. Han får reaktionerna han eftersträvar ändå. Dels finns de som utmanar gränserna på ett annat sätt och begår brott i form av våld och skadegörelse. Dels finns de som vill kriminalisera Paludans handlingar. Båda sidor tjänar samma syfte; att strama åt vår demokratis tyglar och minska utrymmet för det som är lagligt. Fastän en del säkert lever i villfarelsen att de tjänar fördomsfriheten och mångfalden, går deras krav i stället motsatsens ärenden.
Vi kan inte kriminalisera allt vi ogillar eller finner stötande. Det vore lika otjänligt som att förbjuda dumhet. Vissa personer kan eller vill inte hålla sig inom de gränser som vi som andra klarar att leva inom. Om samhället då rättar sig och stramar åt ramarna så att deras handlingar blir olagliga bara för att ”komma åt dem” – vilka är det då till syvende och sist som blir lidande?
Just det, vi som gillar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Och då har vi gjort oss själva en väldig otjänst.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.