Jag kan inte hjälpa det, men våren, denna tid av löften och ljus, kommer alltid med ett drag av vemod.
Vi fyller år, min bror och jag, och många andra. Men flera av mina nära har också med flämtande låga lämnat oss i vitsippstiden.
Harriet Löwenhjelm, poet och konstnär, dog 31 år ung 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium utanför Tranås.
Hon har sin älskades hand i sin. Någon gång den våren skriver hon dikten ”Att dö”, en av de mest gripande jag vet:
Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
*
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
*
I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. - Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö. - Och hur skall jag våga?
*
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.
Jo, den älskade vännen är där; Elsa Björkman-Goldschmidt från Linköping, som själv blev författare och gav ut Harriets dikter och skrev böcker om sin vän.
Men våren 1918 arbetar hon för Röda korset i Ryssland. När telegrammet ”fröken Löwenhjelm önskar träffa fröken Björkman före utgången av maj” kommer så förstår hon vad det betyder – Harriet är döende. Elsa kastar sig iväg, reser genom Första världskrigets Tyskland och hinner fram till Romanäs ett dygn innan Harriet dör.
Harriet berättar att hon hade sin dödskamp i mars och att nu är den över.
När jag recenserade ”Harriet Löwenhjelms värld, en collagebok av Mattias Käck” (även källa här och mycket fin!) fick jag ett handskrivet brev från en läsare, som vuxit upp på Romanäs. ”En HÄRLIG tid”, skrev hon, och rekommenderade mig att åka dit, gärna ”när vitsippsdalen blommar och blåsipporna kämpar om plats!”. Så det gjorde jag, förra våren vid den här tiden. Vitsipporna strålade.
Romanäs vid Sommen är en så tankeväckande och vacker plats att man liksom stannar upp i andakt. Sanatoriet står tomt men är välhållet och flera av personalbostäderna är omvandlade till bostadsrätter. Hela Romanäset är naturreservat.
Tag mig, håll mig, smek mig sakta… Man ser framför sig den mörka, avmagrade, lite feberrosiga, unga kvinnan utan en chans. Fångad av sjukdomen TBC, som slog mot alla, fattig som rik. Den enda behandling som fanns då var mat, vila och frisk luft. Varken vaccin eller antibiotika.
Men jag tänker också på Harriet och Elsa som två unga, frifräsiga kvinnor i en tid då kvinnor inte får gå i gymnasiet (de får i så fall plugga hemma) och gifta kvinnor inte är myndiga.
Elsa är journalist och konstnär. Harriet skjuter med gevär, vandrar, reser till Paris och London, läser engelska och går på konstskola.
Tänk att de kan ta sig frihet och livsutrymme! Jo, de hör till den välbesuttna klassen och har råd och social säkerhet, annars hade det inte gått, men ändå.
När Harriet sakta tynar bort på Romanäs med så många mogna dikter, tankar och känslor i sig – då har hon inte ens rösträtt.
Den kvinnliga rösträtten i Sverige klubbades först 24 maj 1919 – alltså för 100 år sedan. Exakt ett år efter Harriet Löwenhjelms död.