För tio år sedan såg vi på våra skärmar hur människor i Tunis, Kairo, Tripoli, över hela arabvärlden protesterade och uttalade sin vilja: bort med härskarna. Och se – gamla diktatorer föll Ben Ali, Mubarak, Khaddafi. En kort tid av hopp och sedan gled det mesta tillbaka och blev till och med värre: kriget i Syrien.
Men ett är säkert: det kommer att hända igen, människor kommer att protestera.
Just nu rullar bilder från Moskva, S:t Petersburg och andra ryska städer på skärmen. Människor i tiotusental trotsar vintern (minus 50 grader i Jakutsk!) och polistrupperna. De stöder Aleksej Navalnyj, mannen som överlevt ett förgiftningsförsök och som gjort det till en specialitet att avslöja president Putin och den härskande klassens korruption och stölder. Men de säger också något mer: vi vill se oss själva i ansiktet.
På samma sätt har belarusierna under hela hösten fyllt gator och torg, mött polisbrutalitet och fängslanden: de vill inte finna sig i att presidentvalet själs, det handlar förvisso om att få bort Lukasjenko men också om att behålla självrespekten.
Demonstranterna är sannerligen modiga. Även om det var första gången i lördags för de allra flesta finns i det gamla sovjetblocket sekelgamla erfarenheter av hur polisen beter sig, hur du som demonstrant ska förbereda dig – och inte minst om hur livet i fängelset är.
Så det kommer fler lördagar, fler konfrontationer. Framgångar? Belarusierna har lyckats skrämma bort ishockey-VM men regimen sitter ännu och för några år sedan jagade ukrainarna iväg den ryssvänlige Janukovitj.
Men Ryssland? Där är det över hundra år sedan folkliga protester lyckades. 1917 var läget exceptionellt efter tre år av krig med stora förluster, en tsarregim som saknade stöd i snart sagt alla läger och en svag, osäker ledning. Människor i gemen ville fred och bröd. När sedan en beslutsam grupp tog över, fick stöd hos beväpnade trupper, genomförde fred och lovade bröd var regimbytet ett faktum.
Sedan dess har opposition i Ryssland varit ett marginalfenomen. Åren 1989-91 föll sovjetsystemet samman egentligen utan påtryckningar från en opposition.
Navalnyj-demonstrationerna kommer inte att stjälpa Putin. Däremot kan de småningom bygga en hållfast opposition. Aleksej Navalnyj har visat nya metoder: digital teknik gör omedelbart samma information tillgänglig – videon om palatset vid Svarta havet har mer än 80 miljoner visningar – och valsedlar: rösta på den kandidat som kan slå ut Kremls.
Att Navalnyj-modellen öppnar också för de försiktigas protest gör den verkligt lovande.