Med en och en halv vecka kvar till den 11 september går valrörelsen in på slutspurten. Årets upplaga har fått kritik för att vara ovanligt hård och populistisk. Tonläget är högt och inte sällan talas det mer om vad andra gör för fel än vad man själv vill förändra. Det är dock inte bara politikerna som står för det uppskruvade debattklimatet. Media har intagit en betydligt tuffare position och utkräver svar – även när sådana inte alltid finns.
Det kan väl tyckas bra, men det gör utfrågningarna ganska tjatiga och ibland rent av jobbiga att bevittna. I en DN-krönika liknade Hanne Kjöller P1 Morgons partiledarutfrågningar med polisförhör (17/8). Känslan blir att politikerna ska ”sättas dit”. Men det är inte poängen.
Partiföreträdarna måste ta ansvar för sina svar, det är inte utfrågarnas uppgift. Ett ickesvar är faktiskt också ett besked, ibland till och med ett tydligt sådant. Sedan får man helt enkelt gå vidare till nästa fråga.
Här måste journalistiken ta sitt ansvar. Resultatet av dagens ”förhörsteknik”, förutom att utfrågningarna blir svettigare än nödvändigt (även för oss som bara lyssnar), är att sakfrågorna blir lidande. De hamnar i skuggan när framför allt två diskussionsspår får uppta alltför mycket sändningstid: dels regeringsfrågan som media prompt vill ha besked om, dels partiernas olika verklighetsuppfattningar.
Tänkbara regeringskonstellationer är ingen oviktig aspekt, men väljarna röstar på partier – inte regeringar. Och blir utfallet en minoritetsregering, vilket opinionen pekar mot och nuförtiden får betraktas som det normala, kommer även oppositionen besitta mycket makt då styrande parti eller partier måste söka dess stöd för sina förslag. Det behöver media bidra med att upplysa väljarna om.
Och så det här med olika världsbilder. Politiken idag är inte ens riktigt enig om vad som är ett problem eller inte. Ta den viktiga frågan om energiförsörjningen: förslag om hur Sverige ska ta sig ur dagens bekymmersamma läge, med svajig eltillgång och skenande priser, trumfas varje gång av argument om vems fel den uppkomna situationen är. Självklart är felsökning viktigt men käbbel om vems fel en dålig sits är, snarare än hur vi tar oss ur den, blir i längden tröttsamt.
Därtill är det ett missvisande underlag till väljarna. Gamla meriter och synder spelar roll, men konstruktiva lösningar väger tyngre. Denna typ av metadebatt har visat sig vara ett effektivt sätt att undvika ansvar och är därmed inget välkommet inslag i svensk politik. Svensk demokrati kan bättre.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.