Man kan verkligen lura en del människor om och om igen. Efter att den östtyska muren föll vittnade uppåt en fjärdedel av invånarna att de hade gått på propagandan från Berlin med hull och hår under alla år.
Men tror väljarna verkligen på Twitterflödet från Trump? Tror ryssar på vad som står i statstidningen Pravda, vilket betyder ”sanning”. Trodde svenska väljare på Löfven när han lovade Europas lägsta arbetslöshet utan att förklara hur det skulle uppnås?
Politiker, som de flesta människor, har alltid av och till skarvat med sanningen. Det nya är att väljare oftare tycks vara beredda att rösta för lögnare. Boris Johnson blev sparkad från en tidning för att ha hittat på. Det flesta engelsmän är helt på det klara med Boris opålitlighet, men vill ändå rösta för honom.
Psykologer kan påvisa felkopplingar bland våra synapser som gör oss mottagliga för osanningar. De flesta är inte särskilt observanta på lögner därför att de i vardagen umgås med vänner eller kollegor som mer sällan ljuger för dem.
Intelligens är inte heller något skydd. Tvärtom, i flera studier visar sig smarta människor mer benägna att rättfärdiga och bekräfta lurendrejeri som de har gått på. Det var ju faktiskt mest intellektuella svenskar som gick på 1968-rörelsens galna humbug om kommunismens förlovade land i Kampuchea och Kina. Eller som lät sig luras om att Sveriges extrema sjukskrivningsvåg i början på 2000-talet enkom förklarades av utbrändhet.
I synnerhet fungerar lögner som appellerar till känslor. Att se en film om ett invandrargäng som jagar en blond pojke får känslorna i svallning, också hos den som kanske anar att filmen är producerad av en rysk trollfabrik. Studierna visar att många låter sig övertygas av ett känslomässigt budskap från en populist även när de vet att alla fakta de serveras är lögner, och de är rentav beredda att sprida lögnerna vidare.
Att lögnaktiga numera oftare väljs till politiker behöver således inte vara ett tecken på att de flesta låter sig luras. Betydligt färre tror till exempel att Trump talar sanning än som röstar på honom. Det kan vara så enkelt som att många hellre röstar på en lögnhals som de tror driver deras intressen än någon som ses som en ärlig fiende.
Det finns dock en hake. En förljugen politiker som belönas av väljarna har färre spärrar när det gäller att värna demokrati och rättsstatlighet. Allt oftare upptäcker väljare för sent att de borde ha satt större värde på sina politikers ärlighet.
Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet