En höstdag 2013 kom ett besynnerligt brev till kommunpolitikerna i den engelska storstaden Birmingham. Det berättade om en muslimsk konspiration för att ta över ett antal skolor i staden och ”islamisera” dem.
I brevet pekades några lokala muslimer ut som konspiratörer. De var engagerade i förortsskolorna i den segregerade staden, och genom deras insatser hade skolresultaten gått från katastrofala till imponerande. Men brevet om konspirationen satte stopp för allt. Medierna larmade, myndigheterna grep in och femton lärare stängdes av på livstid.
Denna historia berättas i The New York Times nya podcast ”The Trojan Horse Affair”. Den visar att det brev som startade allt sannolikt var förfalskat. Att det ändå fick ett sådant genomslag visar hur utsatta muslimer är, särskilt när de engagerar sig i samhället. Det räcker med små avvikelser eller onda rykten för att väcka stor misstänksamhet.
Denna risk finns också i Sverige. Det finns flera exempel på hur muslimska företrädare blivit hårt åtgångna på oklara grunder. Som politikern Yasri Khan, när han hälsade på kvinnor genom att lägga handen på hjärtat i stället för att skaka hand. (Innan pandemin ansågs det nämligen ofint.)
Nyligen nekade politikerna i Göteborg det muslimska studieförbundet Ibn Rushd bidrag. Det skedde mot tjänstemännens rekommendationer och har fått Amnesty att reagera. Generalsekreterare Anna Johansson är oroad, och betonar att marginaliserade grupper måste få goda förutsättningar att delta i samhället.
Givetvis ska även det muslimska civilsamhället granskas, och visst kan man diskutera den svenska modellen där stöd i så hög grad handlar om bidrag. Poängen är inte att muslimer alltid är oskyldiga, utan att vi måste vara vaksamma på de mekanismer som gör att avvikare drabbas särskilt hårt när problem uppdagas.
Alla minoriteter vet detta: om någon gör bort sig ses det lätt som en bekräftelse av den negativa bild som majoriteten har av hela gruppen.
Undersökningar visar att hälften av svenskarna har negativa attityder till islam. Det riskerar smitta av sig på tjänstemän, rektorer och andra myndighetspersoner som tvekar att gå nära den muslimska minoriteten. Sedan högern närmat sig Sverigedemokraterna har också den uppskattning av mångfald som tidigare präglat borgerligheten blivit svagare.
Det innebär att muslimers utrymme att engagera sig i samhället som just muslimer krymper. Det är ett problem, inte minst för att civilsamhället är nyckeln till flera av vår tids viktigaste frågor: integration, utbildning, brottslighet, demokrati och ensamhets-epidemin.
Stat och myndigheter klarar inte dessa frågor utan medborgarnas hjälp. Därför är det viktigt att också muslimer organiserar och engagerar sig. Men i dag är det muslimska civilsamhället för svagt, vilket bidrar till att tveksamma aktörer får ett för stort inflytande. Därför behövs en större mångfald av folkhögskolor, studieförbund, församlingar och föreningar som hämtar inspiration ur muslimska traditioner.
Det är genom att engagera sig i samhället som människor blir del av det, och får möjlighet att ge sitt bidrag till det. Politiker och myndigheter måste se detta som en tillgång och utveckla relationer med civilsamhällets organisationer. Särskilt till minoriteternas – och här kan förtroende och samarbete betyda mer än pengar och bidrag.
Östergötland har, likt Birmingham, områden som präglas av stora utmaningar när det gäller skola och brottslighet. Detta kan kommunerna inte lösa själva, utan det kräver nära samverkan med dem som bor där. Vilka politiker och myndighetspersoner vågar trampa upp stigar till det muslimska civilsamhället?
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.