På 1940- och 1950-talen var Arvid Brenner en populär författare i Sverige. I dag är han tyvärr bortglömd. Han föddes i Berlin 1907 med en tysk pappa och en svensk mamma, flyttade till Sverige 1933 och blev några år senare svensk medborgare. Hans sista bok blev novellsamlingen “Fixeringsbild”. Därefter vidtog tjugo år av litterär tystnad innan han dog 1975.
Debutromanen “Kompromiss” från 1934 är väl värd att läsa än i dag. I romanens början är det år 1929. Vi får följa huvudpersonen Peter Werner under de politiskt omvälvande åren fram till Hitlers maktövertagande 1933.
Romanen får en fascinerande laddning av att Arvid Brenner blickar rakt in i den samtid som vi nu efteråt vet så mycket mer om än vad han kunde veta. Att vara efterklok är som bekant lätt. Men Brenner vill någonting annat. Tydligt är att han inser att det är mycket som står på spel, världen står och väger.
Problemet för romanens Peter Werner är att han förstår det, men håller insikten ifrån sig. Han har alltid varit en kompromissernas man och vill undvika besvärligheter. Vardagen tränger sig på med dess krav på försörjning och ordnad tillvaro. Boken är till stora delar en skildring ett vardagligt liv som utspelar sig mot fonden av ett febrigt, dekadent Berlin.
Peter Werner hör på radion hur riksdagshuset brinner: “Jag satte på radion ett slag. Det var mitt i dagsnyheterna. Något om en eldsvåda. En eldsvåda i riksdagshuset. Jag hörde inte på mer än en halv minut.” Han rattar in musik och drömmer sig bort.
Boken ställer en fråga för vår tid. Hur allvarligt är det hot man tycker sig ana vid horisonten? Donald Trump blev president. Författaren Masha Gessen och historieprofessorn Timothy Snyder var två av dem som direkt varnade för vad det kunde leda till. Argumenten var enkla. Vi får vad vi ser. Trump menar vad han säger.
Andra trodde att ämbetets tyngd skulle hålla Trump på mattan. Nu vet vi vem som hade rätt.
En del räds SD - till exempel Hédi Fried, överlevande från Förintelsen som känner igen stämningar från sin ungdom i 30-talets Europa. Andra vill tro på ett förvandlingsnummer i den högre skolan. Ty SD både talar och beter sig allt som oftast fullt belevat, säger man. En del menar att ett partis storlek garanterar dess anständighet. Så många kan väl inte ha fel. Eller?
Logiken är grumlig. Den historiska erfarenheten förskräcker. Polarisering varnas det för i dag. Det är nog riktigt. Men för Peter Werner var misstaget kompromissen.