Jag har under många år haft 30 minuter i bil till mitt kontor, min man likaså. En timma per person och dag, sammanlagt 10 timmar i veckan. Numera har vi, självvalt och av corona-skäl, 16 sekunder till hemmakontoret. Hundratals miljoner människor runtom i världen som haft möjlighet har gjort liknande beteendeförändringar under det omtumlande, livsförändrade 2020. Det ger enorma följdeffekter.
Man överskattar förändringar på kort sikt men underskattar dem på lång, sa Bill Gates. Vi ägnade en lördagskväll när barnen somnat åt att räkna ut tidsvinsten som ett resultat av att vi jobbat hemifrån. Vi hade fått 240 timmar på sex månader. Tid som istället gått till familjelivet och det så kallade livspusslet. Inte konstigt att allt känns så mycket mindre pressat. 240 timmar är två tusen kapitel i böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå eller 240 mil i ett par joggingskor. Eller att klia varandra en halvtimme var på ryggen, varje dag.
En färsk Sifo-undersökning visar att tre av fyra kontorsarbetare hoppas att pandemin ska leda till en permanent förändrad arbetssituation och att denna ska innehålla möjligheter till att jobba hemifrån. 72 procent uppgav att de är lika eller mer produktiva på distans och 3 av 10 saknade inte ens sina kollegor. Hemmaarbete ses inte längre som att den anställda smiter undan, utan som ett praktiskt sätt att lösa sin logistik, spara restid och undvika smitta. De tekniska verktygen är enkla att använda och ganska pålitliga. Det digifysiska eller fygitala eller heldigitala mötet har under detta år blivit det nya normala.
Kontorsråttornas sätt att förhålla sig till kontoret är ett paradigmskifte i arbetslivet. Även om vi med ett vaccin runt hörnet kan återgå till mer traditionella former nästa år, kommer många vilja fortsätta jobba hemifrån delar av sin tid. Vi som kan, vill säga.
Kanske har någon berömvärd kraft inom sjukvården lagt värdefulla återhämtningsminuter på att läsa ända hit. 240 timmar extra med sin familj är tydlig illustration på hur orättvist samhällets olika grupper påverkas mitt i denna pandemi. Tjänstemannasektorn får, i sin moralriktiga strävan att hjälpa till att minska smittspridningen, på sina håll ökad livskvalité. Samtidigt tvingas andra arbetsgrupper med hälsan som insats anstränga sig ännu hårdare och i vissa fall göra avkall på sin semester.
Samhällen med upplevda orättvisor borgar för oro och oordning. Nu har stora delar av befolkningen fått en friare vardag medan andra tvingats till rymddräkter på jobbet. Det är värt att fundera ett extra jordsnurr på om vi i framtiden ska kunna förvänta oss att bli väl omhändertagna när vi blir sjuka.