Oh, vad det är härligt med politiska paroller! Att formulera goda tankar i enkla meningar. ”Vi ska skydda våra äldre, allra mest våra äldreäldre”. Eller ”barnperspektivet ska genomsyra allt”.
Vem invänder, vem ställer en kritisk fråga? Eller undrar hur det ska gå till.
Medan vi lärde oss tvätta händerna, hålla avstånd och stanna hemma, stängdes dörrarna för besökare till de äldre på olika boenden. Som vore det stora hotet de enstaka makar/makor och döttrar/söner som någon dag i veckan besöker sin åldrade anhörige. Och vanligen stannar någon timme i samspråk med honom eller henne.
Kanske trodde höga politiker och experter att de som dagligen vårdar de gamla förstod hur de skulle skydda sig och de gamla samt förfogade över stora förråd av skyddsmateriel. Men det tror jag inte. De tänkte helt enkelt inte vidare. Och så var det ju ett kommunalt ansvar.
Det var alltså bara en tidsfråga innan smittan skulle uppträda bland dem som vi skulle skydda. Nu avslöjar siffrorna misslyckandet, vilket mumlande medges. Oron, ångesten, lidandet bakom går inte att siffersätta.
Åter till ansvarsfrågan. Äldreomsorg är i Sverige en kommunal uppgift. Den har under senare år krävt större och större resurser, vilket många kommuner svarat med besparingar. Färre människor som ska göra mer, osäkra anställningsformer – och framförallt ingen beredskap. Att lagra materiel och utbilda personal är kostnader som inte ger synliga resultat under en mandatperiod.
Kommunerna klarade inte uppdraget.
Något i skymundan av det stora coronaväsendet har frasen om barnperspektivet aktualiserats. Ett litet antal barn tas om hand och placeras i fosterhem genast efter födseln. Efter några år vill en förälder ha dem tillbaka och som 2-3-åringar ska de flyttas. Det blev döden för en liten flicka, men offentlighet och protester hindrade att flyttbeslutet för en liten pojke verkställdes.
Ansvaret i dessa ärenden är kommunalt, det är socialnämnder som ska tillämpa lagen. Det är förstås vanskligt att döma av några få fall men den här sortens flyttningar inträffar då och då. Flyttningar där det är lättare att se den kommunala budgetens intresse än det enskilda barnets.
Men ska barnperspektivet råda måste föräldrarätten naggas i kanten. Det vore bra med klarspråk här.
Klarspråk har emellertid en tråkig bieffekt: det kan stöta några. Och vad gäller kommuner är det ytterst känsligt – dagens politiska partiers enda baser är kommunalpolitikerna. Ändå vill jag hävda att äldrevård och fosterbarn är för allvarliga saker för att skötas av kommuner.