Mörkläggning, inkompetens och konsensus. Så kan den hisnande Estoniadokumentären som nu finns på Dplay sammanfattas. Regissören Henrik Evertsson har lyckats avslöja både nya fynd och sammanfatta den illa skötta hanteringen av Estoniakatastrofen.
Estoniakatastrofen är ett av mina första minnen. Jag var sju år gammal. Därför var det heller ingen rapportering jag följt i detalj, utan något som brusat i bakgrunden. Det var en chock att i dokumentären få veta att fartyget endast ligger på 80 meters djup, att dykarna som undersökte fartyget säger sig ha kunnat bärga över 100 kroppar omedelbart vid undersökningen och rekommenderade att bärga hela fartyget.
Fartyget har inte ens undersöks, då de nu upptäckta hålen i skroven naturligtvis hade märkts om så gjorts. Stor inkompetens tillsammans med ambitioner om mörkläggning är den enda rimliga förklaringen.
Tyvärr är denna tendens inget nytt eller något som det gjordes upp med efter Estoniakatastrofen. Geijeraffären två decennier tidigare, hanteringen av tsunamin eller Transportstyrelseskandalen och coronahanteringen efter det bär alla spår av samma inkompetens, mörkläggning och frånvaro av tydligt ansvariga.
Alldeles för sällan leder avslöjanden av grov misskötsel i Sverige till att personer i ledande ställning själva tar ansvar eller tvingas att göra det. Sällan målas hela bilden heller upp. Gällande beslutet att inte bärga Estonia fick etiska rådet och regeringen sitt underlag av samma person. Regeringen beslutade samma dag som det brittiska dykarteamet sa att det gick att bärga, att så inte skulle ske. Det är uppenbart att de redan hade bestämt sig.
Estonia användes för hemliga militärtransporter. Men undersökningen gjord av Johan Hirschfeldt är en chimär: Han undersökte och bekräftade endast att det förekommit militärtransport på två datum där det redan var klarlagt att så skett. Han brände sedan allt bakgrundsmaterial. Det är skandalöst.
De ansvariga ministrarna för Transportstyrelseskandalen sitter kvar allihop. När konstitutionsutskottet skulle granska Nuon-affären vägrade helt enkelt Maud Olofsson att ställa upp. Till inga konsekvenser över huvud taget.
Den svenska konsensuskulturen bidrar till att enskilda personer eller organisationer som vill sopa skandaler under mattan enklare kan göra det. Sanningen blir ointressant, så länge alla är överens om något annat. Det saknas sätt att utkräva ansvar. Det behöver göras en ny utredning om Estonia. Men vad hjälper det? Skadan är redan skedd. I 25 år har anhöriga förts bakom ljuset. De har förvägrats gravar att gå till. Och de vet inte ens varför.