Vad tänker alla på i dessa dagar? Vad längtar de efter?
Våren.
Tänk om jag skulle försöka ett vårkåseri så här direkt från mitt hem. Det kan verka navelskådande, det medges. Men traditionen är solid.
Få ting är så svenska som årstiderna. Visserligen var Antonio Vivaldi italienare, verksam i Venedig – en stad som få idag vill medge att de besökt, men hans musiksvit nådde för länge sedan över Alperna – aj, en annan olämplig geografisk association.
Ingen annan årstid har så mycket musik, i varje fall sådan musik vi känner till. Glad såsom fågeln i morgonstunden, utbrister män med tenordrömmar. Tursamt nog hör inte lärkorna detta, de flyger högt, mycket högt ovan potatisåkrarna bortom mina fönster. Och där uppe under den blå himlen sjunger de som vore de koloratursopraner, tillfälligt hemskickade från Europas operascener.
Potatis alltså. För till våren hör odlandet. Och odling förutsätter hoppfull håg – också en sinnesstämning som bara inträffar under andra kvartalet.
Då har handelsträdgårdar och trädgårdsprofeter av alla sorter ett väldigt uppsving. Trädgårdsböcker däremot lockar året runt, inte minst vid julen. Då är bilderna som vackrast och grävandet i rabatter som avlägsnast.
Aj, nu höll jag på att bli prosaisk. Och glömma vårmodet! Bara därför att modebranschen inte längre jobbar i årstider ska inte vi försumma nya vårkläder. Vårmode var en gång ny hatt – ofta mer ny än klädsam. Vårdräkten som gärna fick vara nästan en storlek för liten, figuren skulle absolut bli slankare. För sedan kom ju sommaren och baddräkten! Och den fick absolut inte vara för stor.
Det finns inga vårdräkter längre, jag vet. Men det finns foton från 50- och 60-talen. De kan göra en lika nostalgiskt hjärtnupen som studentsångare.
För våren är framförallt sentimental, det kanske är därför den inte längre har så hög status.
Sentimentalitet förutsätter dels att den som känner sentimentalitet har levt ett tag, det vill säga upplevt ett antal vårar. Och den som påminner sin omgivning om just detta blir genast ombedd att dra sig tillbaka till det egna hemmet och stanna där.
Och visst går det att vara sentimental för sig själv men efter en halv sekund övergår det i självömkan. Och det var inte det den här texten skulle handla om, den är ett vårkåseri. Och våren är evigt ung.
Vårkåserier ska gärna innehålla en liten flirt, ett par som går handihand i esplanaden och en liten flicka som gråter efter ballongen som stiger till väders.
Nu gör det så. Inte med ett ord har jag nuddat vid något annat ämne. Men ni läsare kan väl tänka själva.