Den unga artisten Zara Larsson drog på sig hat och hot av värsta sorten på sociala medier i somras. Själv hade hon också hatat, men inte hotat. En väsensskillnad. Men ändå. På Twitter ryms 140 tecken och det är ganska uppenbart att många – från kändisar till så kallat vanligt folk - använder dem på ett sätt som starkt påminner om kvällstidningarnas effektsökeri. Häng ut, anklaga, spekulera och - inte minst - skit i hur det träffar. "Publish and be damned", som det mycket riktigt heter på gammalt tidningsspråk.
Tonen på nätet är ett verkligt problem, inte minst för många barn och ungdomar, som hotas och mobbas utan mycket till skydd. Men den påminner också om att vi vuxna kanske inte är fullt så upplysta och självständigt tänkande som vi tror. Många ifrågasätter inte rubriker och påståenden utan dras med i kollektiva fördömanden som inte står medeltida skampålar efter. Det är ganska ruskigt och det får konsekvenser.
I veckan som gick utkom en bok ("I Stormens Öga", Hammarlins Förlag) skriven av den före detta journalisten, numera medieforskaren Mia-Maria Hammarlin. Hon har intervjuat och skrivit om politiker som utsatts för mediedrev. Det är bitvis otäcka historier och i Vetenskapsradion hör jag henne resonera om vad som händer med människorna bakom rubrikerna, hur många aldrig reser sig och om att straffen kanske är orimligt höga. De flesta försvinner från politiken för alltid. Det behöver inte vara en förlust för samhället, men det kan vara det.
Förlust är det däremot alldeles säkert om vi får en flykt från offentligheten och ansvarsfyllda positioner av rädsla för att de moderna skampålarna. Och om de som trots allt verkar där – politiker, höga tjänstemän, experter - börjar inrätta sig efter utsattheten. Tyvärr ser vi tecken på det. Det mest oroande är att riskminimeringen breder ut sig. I allt för många verksamheter, och inte minst i politiken, har det blivit viktigare att inte göra något fel än att göra något rätt. Man kan bara ana vad det innebär för effektiviteten och utvecklingskraften i hela vårt samhällsmaskineri.
Politiken har aldrig varit särskilt riskbenägen, men jag minns tiden då den åtminstone ägnade sig åt så kallade testballonger. Förslag skickades lite oförsiktigt upp i luften, blev det ramaskri försvann de, föll de i god jord utvecklades de och blev ny politik. Men hur många testballonger ser vi idag? Hur många testpiloter? Var är politikerna som undrar, resonerar och föreslår?
Det kommer för närvarande mer än 1 500 flyktingar om dagen till Sverige. Bostadsbubblan pumpas upp. En kostnadsexplosion i landsting och kommuner kommer allt närmare. Det borde vara full fart i politiken, men under det senaste året har den verkat närmast nedsövd.
Jag läser partistyrelsens förslag till ny politik inför Moderaternas partistämma som börjar på torsdag. Texterna bär på alla karaktäristiska drag av riskminimering. De är korrekta, men oengagerade, en aning omprövande, men inte nytänkande. Inte en testballong så långt ögat når. Partiet står och stampar. Lyftet verkar avlägset.
"That’s how it is, that’s how it goes", som Zara Larsson sjunger.