Ibland blir glappet mellan myt och verklighet till en avgrund. Så är det just nu med synen på eurozonen. Har man läst tidningarna så vet man att USA har skakat av sig finanskrisen, medan euroländerna tragglar sig fram från en bedrövelse till nästa, och många ångrar att den gemensamma valutan överhuvudtaget infördes.
Den som gör sig mödan att gräva i den officiella statistiken från EU:s statistikorgan eller de rika länders klubb OECD upptäcker däremot något ganska anmärkningsvärt. Dessa organisationer tar hänsyn till att Europa har mindre befolkningstillväxt än USA, och de mäter hur prisförhållanden mellan länder förändras. Med hänsyn taget till detta har euroländerna utvecklats avsevärt bättre än USA sedan euron införts.
Eurozonens sysselsättningsgrad är i dag aningen högre än den var när euron tillkom, trots finanskrisen. I USA däremot har andelen sysselsatta fallit dramatiskt, med flera procentenheter, varav en stor del inträffade redan innan finanskrisen. BNP per invånare, justerat för prisskillnader, har ökat med 49 procent i eurozonen mot 45 procent i USA mellan åren 2000 och 2013.
Uppenbarligen har också åtskilliga regeringar uppmärksammat framgången. I stället för exit från eurozonen har sedan 2007 sju nya länder valt att gå med. Även om Grekland skulle kastas ut, så återstår en nettoökning med sex länder.
Orsaken till eurozonens relativa framgång är lätt att härleda. Tillräckligt många länder insåg tidigt att euron straffar länder som inte sköter sin tillväxtpolitik. Socialdemokraten Gerhard Schröder stöpte därför om Tysklands arbetsmarknadspolitik vilket har lett till fler jobb än på decennier. Andra, som de baltiska länderna och Irland satsade på en snabb chockterapi när finanskrisen slog till, och växer igen. Spanien och Portugal var lite långsammare i starten, men har reformerat och kravlar sig uppåt igen.
Dessa goda exempel har gjort intryck. Italien, som verkade vara ett hopplöst fall, har till slut röstat fram reformatören Matteo Renzi som på kort tid genomfört flera viktiga reformer i Schröders anda.
Där man har stoppat huvudet i sanden, som i Grekland, drar krisen ut på tiden. En majoritet av greker lever i en fantasivärld om hur tillväxt och jobb skapas, precis som många svenskar gjorde innan 1990-talskrisen. Om Grekland lämnar euron väntar sannolikt en nedåtspiral som i Argentina.
Att USA inte har klarat sig bättre är också lätt att förklara. Under de senaste 25 åren har USA genomfört få reformer som skulle kunna lyfta tillväxten. Tvärtom har regelkrångel ökat dramatiskt. USA har under detta millennium fallit stadigt i det så kallade "economic freedom index" som mäter allt från regleringsbörda till skattenivåer.
Myten om eurozonen är inte oskyldig. Den går hand i hand med föreställningen att länder klarar sig bra utan tillväxtreformer, bara de för en mer expansiv penningpolitik eller öser på med offentliga utgifter. För Sverige vore det mycket bättre om vi drog lärdom av de euroländer som lyckas väl.