Varje gång någon påstår att ”det är inte så enkelt” bör man som lyssnare bli vaksam. Om det nu inte är så enkelt, varför då krångla till det ytterligare?
Men, det finns ett sätt att analysera samhället som verkligen är enkelt. Det är Lafferkurvan. Enligt legenden ska Arthur Laffer ha ritat den på en servett och då upp och ner som ett U, men den går att förklara i ord också.
Det är nämligen så enkelt att om skatten på inkomster är 0 procent, så får inte staten in några pengar alls från inkomstskatt. Så långt instämmer alla. Men det är lika sant att om skatten på inkomster är 100 procent, så får inte staten in några pengar heller. Eftersom ingen vill arbeta som slav, arbetar människor i stället för sin egen skull, bedriver byteshandel eller jobbar vad man brukar kalla svart.
Men vi vet också att om inkomstskatten är låt säga 10 procent, så kommer staten att få in mer pengar än om skatten höjs till 90 procent. Helt enkelt för att med låg skatt så lönar det sig fortfarande att arbeta, medan med högre skatt kommer allt fler att undvika att bli beskattade. Någonstans infinner sig en optimal nivå (sett ur statens perspektiv) där skatteintäkterna blir högsta möjlig. Om skatterna då höjs ytterligare kommer summan som dras in i verklig skatt att minska.
Så långt är allt enkelt. Det svåra är naturligtvis att veta exakt var den rätta nivån är. Sannolikt ligger den under 25 procent, men i ett land som Sverige där anställda medborgare aldrig får se hur mycket de faktiskt betalar, kan nivån ligga något högre.
Det väsentliga är själva insikten: Att höjda skatter inte leder till mer resurser till staten. Nu står vi inför en regeringsbudget som innebär höjda skatter. Den direkta följden blir att många heltidsanställda får betala ännu mer i skatt, vilket leder till att de som kan väljer att få mer fritid. Fritiden är nämligen inte beskattad.
Regeringen inbillar sig att den kommer att få in 4 370 miljoner kronor mer till staten nästa år genom att höja skatten på heltidsarbetande anställningar. Så blir det inte. Tillsammans med minskat rut och rot kommer fler att ägna fritiden åt att fixa hemma i stället för att arbeta med det de är bäst på. Det är så klart dåligt när läkare målar staket och ingenjörer dammsuger, deras utbildning slösas bort.
På lite längre sikt blir resultatet mer negativt, än när välutbildade och tidigare hårt arbetande människor väljer att trappa ned. Varför ska någon ung student välja att satsa hårt och anstränga sig, när det ändå bara leder till avundsjuka och konfiskatoriska skatter?
Bli Zlatan, Notch eller PewDiePie, annars kan det kvitta. Det lönar sig helt enkelt inte att anstränga sig.
Regeringen kanske inte känner till Lafferkurvan, och lägger förslag som gör att Sverige åter får världens högsta marginalskatt. Det är antingen dumhet, ondska eller både och. Så enkelt är det.
Fotnot: För den som vill läsa mer vetenskaplig kritik, läs professor emeritus Lennart Floods "Skatter räknas, räkna med skatter", Ekonomisk debatt nr 5, 2015.