Återigen utsätts civila i Israel för terroristattacker. Tidigare har det varit vanligt med självmordsbombare, nu ser vi framför allt knivar, köttyxor, bilar som kör in folksamlingar vid busshållplatser men även en del skjutningar. Den palestinska ambassadören i Sverige har i intervjuer inte tagit avstånd från dessa terrorattacker, utan undvikit det trots direkta frågor.
Ändå är det Israel som angrips i media och sociala medier. En intensiv kanonad av kritik som går ut på att det Israel själva som är ansvariga för attackerna, eftersom palestinierna är så frustrerade över att de inte har någon egen stat. Israel angrips också för att en del av personerna som utför terrorattackerna har dödats av polis och militär.
Denna våg av attacker, över hundra hittills, startade utan att Israel gjorde något. Om inte de palestinska terrorattackerna hade genomförts hade ingen dödats eller skadats. Det är viktigt att komma ihåg.
Den svenska debatten är befängd. Den utgår från att det är Israel som hindrar en palestinsk stat, när det är precis tvärtom. Det är det palestinska ledarskapet som gör det. Låter det märkligt? Tänk då på att två palestinska ledare har sagt nej till konkreta erbjudanden om en palestinsk stat bara de senaste femton åren.
År 2000 skedde intensiva förhandlingar i USA under ledning av president Clinton. På bordet lades ett konkret förslag där en palestinsk stat skulle bildas. Detta sa Israel ja till. Om palestinska ledaren Yassir Arafat sagt ja skulle en palestinsk stat ha bildats. Han sa nej och åkte hem utan att ens komma med ett eget förhandlingsbud.
2008 erbjöd Israel igen en palestinsk stat med mer generösa villkor än 2000. Nye palestinske ledaren, Mahmud Abbas, svarade inte ens. Även då kunde en palestinsk stat ha bildats.
Israel har två gånger de senaste femton år i konkret handling visat att de står bakom bildandet av ett Palestina. Det är det palestinska ledarskapet som har hindrat detta. Hur kan det vara så? Det första man tänker på är att det inte varit tillräckligt bra villkor. Men det stämmer inte, för då hade Arafat och Abbas kommit med motbud. Det gjorde de inte.
En förklaring är deras egen maktposition. När kampen för en egen stat är över finns en stor risk, ur deras perspektiv, att nya ledare krävs och de själva kan komma att bytas ut. Deras makt baseras på nuvarande läge.
Är inte dessa personer främst intresserade av det palestinska folkets väl och ve? Knappast. Då skulle de för länge sedan infört demokrati och mänskliga rättigheter i de palestinska områdena.
Den typen av ledare är inget ovanligt i historien. I många länder har de fört en kamp mot en utländsk makt och låtsats att det handlar om friheten för det egna folket, men när den friheten är vunnen blir de själva diktatorer.
Om de verkligen brydde sig om sitt folk skulle de inte förtrycka dem.
På samma sätt är det odemokratiska palestinska ledare som hindrar fred och stoppar ett eget land för det palestinska folket.