Boken ”Rummet” som nyligen gavs ut på förlaget Galago har mötts av massiv kritik. Framför allt riktar sig kritiken mot den ogenerade rasism och de plumpa och osmakliga skämten som uttrycks i boken.
För den som ännu inte vet vad Rummet är kan det kort sammanfattas med en gemenskap som enligt sin egen hemsida vill vara en ”plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifieras.”
Enkelt uttryckt är inte alla välkomna. Det i sig är naturligtvis inget problem. Ingen sammanslutning behöver hålla dörren vidöppen för alla. Men just i Rummets fall är det viktigt att hålla sig borta från vad som kan uppfattas som någon slags vithetsnorm.
Rummets medlemmar är måna om att de inte vill vara som vita. I boken utsätts för brutal kritik personer som anses ha lyckats i sin karriär för att de på olika vis ska ha fjäskat sig fram till någon form av framgång. Tonläget och illustrationerna över hur dessa människor kan ha uppnått sin framgång är både nedlåtande och förnedrande. Det ges ingen nåd. Den som på något vis kan anses vara en del det som Rummets medlemmar tar avstånd ifrån har inte bara svikit sitt arv eller sin identitet, utan har också förlorat sin värdighet. Allt som kan uppfattas som en uppblandning mellan människor med olika hudfärg förkastas. Det är svårt att förstå Rummets budskap som annat än att framhäva betydelsen av att bevara en ”ren ras”. Vad ett sådant förhållningssätt lätt associerar till behöver inte skrivas ut. Det är sannolikt uppenbart för de flesta.
Men problemet är att Rummets medlemmar för länge sedan övergivit sina principer och gör precis allt de påstår sig förakta.
Medlemmarna har inte isolerat sig från vad de kallar för vithetsnormen vars kulturella uttryck de så innerligt föraktar. Hade det varit fallet hade säkert ingen brytt sig speciellt mycket. Inte minst för att det är var mans rätt att skapa sig ett eget sammanhang att vara ifred i. Inte heller har Rummet utvecklat en egen och genuina form av kommunikation som skulle illustrera just deras unika identitet eller roll i världen.
Tvärt om har de anammat precis de attribut och uttrycksformer som kanske mer än allt annat illustrerar den vithetsnorm de vill ta avstånd ifrån. Rummet formulerar sig på svenska som knappast kan ses som ett autentiskt språk för en rasisfierad grupp. Inte heller har Rummet formulerat en egen kanal med en egen form som förmedlar det egna förhållningssättet. Tvärt om har medlemmarna valt att kommunicera sina åsikter på svenska via svenska tidningars kultursidor och förlag på de villkor som den svenska vithetsnormen satt upp.
Ingen behöver vara konsekvent. Men när den som påstår sig stå för något genuint så uppenbart anpassar sig till vad de samtidigt så tydligt föraktar, blir frågan naturligtvis vem det egentligen är som sålt ut sin heder och sin värdighet?