Antony Beevor, den brittiska militärhistorikern med tegelstensböcker om Stalingrad, Berlin och D-dagen bakom sig, förklarar i SvD att vi inte står inför ett tredje världskrig. Det ilar en känsla av lättnad i kroppen. I tider av osäkerhet tillåter sig till och med en kronisk källkritiker att lugnas av auktoriteter.
I sin text raljerar Beevor en smula både med medier och politiker. Redaktionerna behöver sina nyheter och politikerna sin folkliga uppbackning. Då ligger det nära till hands att något nytt liknas vid något gammalt. Islamiska staten blir det nya ”hotet mot världsfreden” och bekämpandet blir ett ”krig”, då som nu mot ”fascister”. Det ska vara enkelt så att vi förstår och reagerar rätt.
Men Beevor vägrar att tänka i termer av att historien upprepar sig. Vi lever i en ny situation som kräver nytt tänkande och nya lösningar. Det kräver att många, inte minst opinionsbildare och beslutsfattare, tar sig ur invanda tanke- och handlingsmönster.
Jag känner mig inte lika lugn längre.
Fakta, perspektiv och auktoriteter. Det är mycket som snurrar kring dessa begrepp just nu. Nyhets- och åsiktsmaskinerna matar oss varje dag. Och mitt i detta pågår en flyktingkris som har fått ta över så gott som allt samtalande i vårt land.
Jag läser Peter Wolodarski och Tino Sanandaji. De två visar tydligare än några andra hur Sverige delas just nu. DN:s chefredaktör radar tillväxtsiffror och påtalar att Sverige faktiskt går bra och står starkt. Vi har alla möjligheter att klara flyktingkrisen. Ekonomen Sanandaji pekar med hjälp av statistik och prognoser på en sedan decennier misslyckad integration och att det kommer bli värre, mycket värre.
I de sociala medierna har det gå att följa hur dessa båda perspektiv nu samlar sina anhängare, hur skyttegravarna tar form och tonläget höjs. Under tiden verkar ingen vara intresserad av det ganska uppenbara, nämligen att båda kan ha rätt. Sverige har klarat en större invandring än många andra och står fortfarande starkt, men vi har också haft stora problem med integrationen och framåt är utmaningarna gigantiska. Kunde vi enas kring det skulle det gå att starta en konstruktiv process och få saker är faktiskt angelägnare.
Politiken har enormt mycket att göra. Att det för första gången på 20 år ska göras en totalförsvarsplanering ger en fingervisning om hur mycket som måste tas igen, byggas om, göras nytt. Men även vi medborgare har en hel del att fundera över. Hur har vi det med våra perspektiv och auktoriteter? Vilka bilder av omvärlden och idéer om vårt samhälle växer fram i våra huvuden när vi lever i oroliga tider och så mycket förändras? Hur kommer jag att reagera när flyktingar går före, inte i vårdköer i största allmänhet, utan i min vårdkö? Vad lär vi våra barn om unga flickor med täckta ansikten?
Det kommer inte bli lätt att hitta förhållningssätt, men det måste till om vi inte ska utvecklas till ett ociviliserat samhälle. Det är liksom inte läge att abdikera.
Igår natt brann ytterligare ett flyktingboende …