En bekant skrev på Facebook: ”Supermänniskor som alltid har städat hemma, har skolväskorna färdigpackade innan de går och lägger sig och som aldrig skulle glömma att baka 'något bakverk från ett annat land' till firandet av FN-dagen (japp, jag glömde det) - finns ni? Torsdagens supermammapoäng: noll.”
Min haka nådde parkettgolvet. Baka till FN-dagen? Jag skrev upprört en kommentar: ”Tvingar de er att göra sånt??? Det är galet.” och fick till svar: ”Tvingar och tvingar. Det är ju frivilligt. Men pressen att göra sånt där är hård. Jag brukar skaka av mig sånt men i morse när alla jäkla morsor kommer med kakfat och bullmammiga rosenkinder kände jag mig lite kass.”
Jag har själv inga barn men kan inte låta bli att effektivt avskräckas från att skaffa några när jag hör om vilka orimliga förväntningar som ligger på en förälder idag. Ska man känna sig kass bara för att man inte ägnar en timme på kvällen åt att baka kardemummabullar mellan matchandet av strumpor och tjatande om att äta upp makaronerna? När finns då tiden att bara måla naglarna och gosa med de små liven? Ett mysterium.
Andra vänner berättar om det sociala trycket. Den som är sist att plocka upp sitt barn för dagen på förskolan betraktas med skepsis. ”Det är främst andra mammor som dömer”, säger en vän.
Rosenkindade morsor, alltså. Med sina himlande ögon och pikar är de civilsamhällets poliser.
Jag tycker att livet med ett krävande heltidsjobb är slitsamt i sig, särskilt om man dessutom vill hinna med träning, vänner och att handla mjölk till kaffet. Hur i hela friden man dessutom ska få plats för att göra äppelkaka, hjälpa till med matten och packa gympapåsar? För att inte tala om att hålla liv i en kärleksrelation? De som får det att gå ihop är hjältar. Jag ser er runtomkring mig. I beundran. Och skräck.
Barnmorskor från Norge och Sverige varnade nyligen mammor för att titta i mobiler medan de ammar, vilket fick mothugg av mamman Kristin Nord i ett blogginlägg i Sydsvenskan (26/10). Hon ifrågasatte med viss sarkasm om det verkligen kunde finnas risk för att barnet svälter av att mamman läser nyheter medan det matas. ”Den perfekta mamman finns inte. Och om hon finns är hon utbränd. Jag önskar att jag hade gjort en korsstygnstavla med det budskapet och satt upp i ögonhöjd i alla rum när jag kom hem från BB med mitt första barn. Jag ville ju så mycket. Jag ville ju göra rätt, och hela tiden kände jag hur utifrånblicken på mitt moderskap brände till.”
Hon skrev att kvinnor förr brukade ligga i barnsäng i upp till åtta veckor. ”Nu läser jag i glansiga magasin och på bloggar om kvinnor som bara någon vecka efter förlossningen hetsar för att få komma igång med träningen igen. Tiderna förändras.”
Jojo. På omslagen till ”Mama” poserar käcka smala snygga kändisar som tycks ha allt – och alla – under kontroll. För att inte tala om omslagen på tidningen ”Pappa” där kändispapporna ofta figurerar utan barn. Att vara förälder av hankön tycks vara mer en identitet än en arbetsuppgift, handla mer om vad man är än vad man gör. Pressen på mammorna är oroväckande stor i jämförelse.
I min drömvärld är barnomsorgen så bra att de små finner ro där under längre tid så att jag och barnets far kan fortsätta arbeta med det vi älskar. En värld där mammor inte behandlar varandra som sadistiska slavdrivare med beska kommentarer och högfärdiga skrytbilder på Instagram av hembakta surdegslimpor och perfekta biceps. En värld där man kan twittra och mata samtidigt.
Med en sådan verklighet kanske det blir en liten Dahlman en dag. Kanske.