Såg du på Kalle Ankas julafton på julafton? Sannolikt, eller hur... Klockan 15 denna dag satt sisådär 3,7 miljoner svenskar bänkade vid tv:n och hörde de välkända orden, ljuden. Minnena flödade och väckte känslor. Många kan de därreplikerna utantill.
”Någon med mig skämta aprilo.”
"Kom igen, katten, det svänger ju."
”Det är Robin Hood jag vill ha!”
Enligt Cristel Russell, professor i marknadsföring, gillar vi repristittande på grund av att vi garanteras ett utfall. Det handlar inte bara om nostalgi, utan har en terapeutisk funktion i att vi lär oss förstå oss själva bättre. Vi ser hur vi förändrats sen sist, menar forskaren (Science Daily 29/5 -12).
I ett samhälle som är extremt nyhetsdrivet och där orden ”nytt”, ”ännu bättre” och ”upptäckt” stressar oss vidare från produkt till produkt och får oss att känna oss ständigt på tårna, behövs kanske de där stabila erfarenheterna.
Att något står still ger ro.
Att man vet slutet på boken, vet att Musse Pigg och hans kompisar kommer fram tryggt och säkert trots turbulent färd nerför berget.
Att man än en gång ser hur Ferdinand hittar tillbaka till sin blomma, till sin plats under korkeken. Att Lufsen och Lady lever lyckliga i alla sina dagar även denna jul.
Det lugnar ner.
Spänning och kreativ science fiction har sin plats och sitt värde. Pang bom tjoff krasch och nerver på helspänn kan absolut ge en kick. Men inte jämt. Inte i den takt vi har sett under året, särskilt under hösten när regeringen sprungit runt som Pluto när han försöker jonglera de julgranskulor som Piff och Puff kastar mot honom från granen.
Vi är många som känner ”oj, nu är det mycket – alldeles för mycket”. Tomas Ramberg på Ekot konstaterade nyligen att det skett en fördystring sedan valet 2014, då vi mest talade om skolresultat. Ja, verkligen. För ett år sedan rasade folk över att trillingnöten skulle försvinna från Aladdinasken. Nu byggs murar mot omvärlden och Sverigedemokraterna växer, liksom själviskheten och rädslan för förändring. Folk lider inte längre bara långt borta, utan kommer med sina traumatiska erfarenheter ända fram till våra dörrar.
Mitt i detta har vi kanske mer behov av Karl Bertil Jonssons julafton, Ivanhoe, julvärdar och Bingolottos uppesittarkväll än någonsin. För att orka ta tag i det svåra behövs det lätta – som en stunds meditation i hetsen.
I filmens värld vet vi att det slutar lyckligt (någorlunda i alla fall). Det ger en känsla av kontroll och förutsägbarhet. Livet på tv är regisserat och fastställt i manus. Olikt verkligheten.
Så jag hoppas att ni har frossat i repriser nu i jul. Njutit av att du kan slumra till en stund och ändå inte missa något; du vet ju ändå vad som hände medan du sov. Känt julefriden krypa in under skinnet, in i blodets hypnotiska pumpande. Överraskningarna tar vi nästa år.
Då tar vi oss an dem med samma kärlek som Askungens små möss. ”En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då.”