Vänsterns envisa aversion mot enkla jobb håller på att göra en väldigt stor grupp människor arbetslösa, bittra, ledsna. Vi förlorar dem och deras talanger och förmågor. Vi går miste om deras kraft. Samhället dras isär. Skulden läggs inte sällan indirekt på de nyanlända som fastnar i arbetslöshet, men bör läggas på regeringen.
I en debatt mellan riksdagsledamöterna Maria Malmer Stenegard (M) och Annelie Karlsson (S) framgick det tydligt hur Socialdemokraterna hellre lever i en vision än i verkligheten. Och att detta kan ge Sverige djupa sår.
Karlsson menade: ”Jag är inte beredd att säga att vi ska sänka löner. Människor som kommer till oss eller ungdomar som inte har tillräcklig kraft för att komma in på arbetsmarknaden behöver någonstans att bo, ska kunna teckna hyresavtal, kunna låna pengar till sin första bil eller vad man drömmer om. Dumpade löner innebär ökade skillnader i samhället och det är jag inte ett dugg intresserad av. Människor ska kunna leva goda liv och försörja sig. Det är så vi har ett samhälle som håller ihop”.
Det vore naturligtvis bra om man kunde svinga sitt trollspö och så blir världen lika fin som man önskar. Men hennes kommentar liknar den som Marie Antoinette sägs ha gett de brödlösa, hungrande: ”kan de inte äta bakelser i stället?”.
För i stället för ett välavlönat arbete som ger möjlighet att köpa en bil väntar alltför ofta ännu en kurs på Arbetsförmedlingen – och utanförskap. Och ökade samhällsklyftor...
S dansar omkring som drömmande hippies. Offren är miljontals människor som döms till låg inkomst via bidrag plus den oerhörda sorg som kan följa med att inte få vara behövd i samhället. De röda kan ju – tack och lov – inte tvinga företag att anställa, och att låta det gemensamma fixa arbetslösheten genom olika subventionerade låtsasjobb blir i längden så dyrt att Sverige går på knäna.
Karlssons påstående att det handlar om att ”sänka löner” är dessutom helt fel. Ingens lön kommer att ”dumpas”. Dock finns det utrymme för en helt ny marknad, andra slags jobb, sannolikt i tjänstesektorn. Jobb som skulle behöva utföras men som få företag i dag har råd och möjlighet att anställa människor till. Det handlar om lägre ingångslöner, inte sänka någons befintliga lön.
Politikerna sätter inte löner, det görs i avtal mellan arbetsgivare och fackförbund. Men att politiker till vänster krokar arm med facket är känt sedan länge. Och att de som redan har vill behålla sina förmåner är självklart. Att andra drabbas struntar de i.
Hundratusentals människor har kommit till Sverige och hälften av dem saknar gymnasieutbildning. Att utbilda dem alla till att matcha bristen på akademiker är inte en rimlig ambition. Och att ge dem samma löner som de med högskoleexamen kommer att minska motivationen att läsa vidare.
S måste förstå att det inte är ett straff att få ett enkelt, lågt avlönat jobb, utan en möjlighet. Det är ju mycket lättare att få ett nytt jobb om man har fått in en fot i dörren. Det ersätter inte en vd-post eller tjänst som ombudsman på facket – utan ännu en dag stirrande på telefonen som inte ringer.
Hellre en låg lön än bidrag, alltså. Den som säger annorlunda är grym i sin naivitet. Elak i sin ignorans. Arrogant i sin självvalda blindhet.