Människor kan vara jobbiga. Usch, vad man kan störa sig på er allihop. En del luktar illa, vissa smaskar när de äter, andra kan inte fickparkera. ”Fölk är idioter”, brukade min pappa säga på bredaste värmländska. Nog nog var han en vis man, min far (om än en smula bitter...).
Det finns många vardagspoliser som ser sin plikt att påpeka brister och fel i världen – hos alla er andra.
Nyligen ersattes en praktikant från Linnéuniversitetet med 55 000 kronor då hen hade jobbat på en förskola där en kollega ”ska ha skrattat så högt och gällt” att hen ”fick problem med öronen”. Kammarkollegiet tyckte att staten skulle ersätta praktikanten för detta.
För några veckor sedan klagade en hyresgäst i centrala Skurup på att det hördes musik från grannhuset sent på natten. Det handlade inte om dånande disko eller hårdrock, ”utan om mer lågmäld musik av typen visor”. Volymen var inte särskilt hög, men hördes (Ystads Allehanda 27/7).
Ett ögonvittne polisanmälde i sommar en man som slängt ut hundratals chokladkakor utanför tunnelbanan i Tallkrogen i Stockholm. ”Jag tror att allihop var schweizernöt”, säger hon till Tidningen Farsta/Sköndal (13/8). ”Han hade tom blick och bara fortsatte kasta”. 200 gram. ”Folk tittade och undrade. Stirrade.” Oj oj, ”vän av ordning” måste ju reagera mot sådant...
En man i 60-årsåldern blev i juni av med sitt hyreskontrakt efter att ha gått naken i trapphuset, på gården och i tvättstugan. Det kan man förstå är stötande, men mer tveksamt är när några kvinnor från hemtjänsten sett hur en annan man stått i sin dusch och onanerat och därmed anmälde honom för sexuellt ofredande. Eller när en kvinna i Växjö anmälde en man som stått i sin lägenhet utan kläder och gjort en ”onaniliknande rörelse” vilket kvinnan observerat genom fönstret – och dessutom filmat. Hon krävde skadestånd på 9 000 kronor. Båda männen friades, tack och lov. Någon frihet i sitt eget hem bör man faktiskt ha.
Ibland får man som skribent skäll för att man använt ordet ”hen” - som faktiskt är ett väldigt praktiskt ord. Men det retar upp. Liksom att plåster inte finns i nog många hudfärger eller att unga killar har byxorna så långt ner att man ser kalsongerna.
Under sommaren har många läst Fredrik Backmans bok ”Britt-Marie var här” och i vanlig ordning är Backmans romanhjälte en gnällig steltänkande person med en massa regler som bör följas slaviskt. Om andra bryter mot dem får de ett ”hah” eller ett föraktfullt fnys kastat mot sig. ”Så där kan man ju inte organisera en besticklåda”, är ett typiskt exempel ur Britt-Maries regelverk.
Sannolikt bär vi alla lite drag av Britt-Marie och Ove, från Backmans ”En man som heter Ove”, och böckerna blir lätt rodnadsframkallande. Igenkänningen är obekväm. Nog skulle vi alla må bättre av att sänka axlarna och tillåta andras brister och galenskaper. Liksom våra egna.
I våras hajade jag till inför en rubrik i en lokaltidning som löd: ”Fråga fyra stals på tipspromenad”. Tänk att vi får leva i ett samhälle där detta blir en nyhet! Tänk vad lyckligt lottade vi är som får ägna energi åt vem som ska ta över Allsång på Skansen och att folk smaskar när de äter. Att få kalla "fölk" för ”idioter” när de inte kan fickparkera är en gåva. I andras liv är idioti tyvärr ofta något helt annat.