Våra sekulariserade värderingar delas inte av de unga män och kvinnor som far till Syrien för att strida eller spränga sig i stycken för att mörda otrogna. Mänskliga rättigheter och en humanitär ideologi utövar ingen lockelse. Inte heller de grundläggande värden som efter den franska revolutionen har varit ”frihet, jämlikhet och broderskap”.
I storstädernas förorter kan det bero på att vi enbart bjuder på frihet men föga jämlikhet och alls inget broderskap, om den termen kan omskrivas med solidaritet eller sammanhållning. Friheten blir utan mening om jämlikhet och sammanhållning saknas. Därmed förlorar även hela tillvaron sin mening.
Och meningslösheten formar en hopplöshetens dimma som döljer alla vägar till en bättre framtid. Då lockar den radikala islamismen med klara moraliska krav och med löften om ett liv efter detta, oändligt ljusare och bättre än det jordiska. I den mån vi försöker nå fram till unga muslimer förmår vi tydligen inte tala ett språk som de förstår eller föra fram idéer som de vill ta till sig. Jag tror att det till en del beror på att vi själva inte längre förmår orientera oss i ett religiöst landskap. Att ”ont” och ”gott” är otympliga begrepp i en sekulariserad och konsumistisk värld där individen står i fokus och det allmänna mest ses som en producent av tjänster för dennes välbefinnande. Som dock inte kommer alla till del i det samhälle där kroppsbyggnad och kurser i skrivandet av personlig CV tar allt större utrymme.
I hundratals år har kyrkan format vår uppfattning om ont och gott och hur en människa bör bete sig för att inte bli förtappad. I dag har prästerna klivit ner från predikstolarna, men åhörarnas skaror glesnar och blir allt mindre. Några trovärdiga ersättare har inte trätt fram. Politikerna sysslar långt mer med skattesatser än med samhällsmoral. Det kan man stundom vara tacksam över, men vågar de inte beskriva ett framtida samhälle och vad som krävs på vägen dit, då har de också abdikerat som ledare. Och det är bara politiker som kan leda samhället. Ledarskribenter, filosofer, jurister och alla olika experter kan bereda marken och så demokratins frön. Men om politikerna inte förmår vårda de idéer som kan hjälpa oss på vägen och har modet att rensa trädgårdslandet från allt som hotar ett gott samhälle, då hjälper det inte om vi debatterar natt och dag om vad som bör göras.
Vi har satt individens väl och ve i fokus och som religiösa analfabeter tror vi att alla problem har rationella och ekonomiska lösningar. Det är utgångspunkten när vi nu möter människor i vars liv religionen spelar en stor roll, för vilka moské och församlingsliv starkt påminner om den värld vi själva övergivet. Det är ohederligt att tala om religionsfrihet och samtidigt kräva att dessa människor snabbt ska överge sina religiösa värderingar. Jag tror att den svenska kyrkan kan spela en större roll än den nu gör; som tolk mellan oss svenska religiösa analfabeter och de nya invandrarna.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.