I augusti har minnesstunder hållits över bombningarna av Hiroshima och Nagasaki som skedde sommaren 1945. Än en gång har vi fått se bilderna av förstörelsen, de döda och de svårt brännskadade offren, de överlevande som långt senare dog av strålskador. Och åter förs diskussionen om det var rätt att släppa de två atombomberna för att få slut på kriget och spara miljoner liv, både amerikanska och japanska soldaters men främst civila japaners.
Betraktar man president Trumans beslut att bomba mot den förfärliga fonden av död och lidande ligger det nära till hands att se honom som en kallblodig mördare. Då har man inte satt sig in i hans beslutssituation. De amerikanska erövringarna av viktiga öar som japanerna försvarade hade varit blodiga och om något hade motståndet snarast hårdnat efter hand. I Europa var kriget mot nazisterna vunnet och alla längtade efter freden.
Truman kunde knappast förutse den oerhörda förstörelse som bomberna skulle åstadkomma. Provsprängningarna i New Mexico hade visserligen gett erfarenheter om hettan i värmevågen, kraften i stötvågen och även en del om strålningseffekterna. Men på testplatsen fanns ingen stad med tunna trä/pappershus och mer än hundratusen människor mitt i målcentrum, som i städerna där man kom att fälla bomberna. Mänsklig fantasi räckte inte till för att föreställa sig vad de två klumpiga små bomberna skulle åstadkomma. Men klart är också att USA redan godtog stora civila förluster i Japan, vilket den fortlöpande insatsen av brandbomber mot japanska städer visade.
Det jag nu vill säga kan verka känslokallt inför människors lidanden. Men jag är övertygad om att de barn som krossades av kringflygande föremål, de människor som brändes sönder och dog i ett stort lidande, de som långt senare dog av strålskador, de dog inte förgäves. Efter Hiroshima och Nagasaki vet vi vad ett kärnvapenkrig skulle innebära. Utan den insikten kan man frukta att supermakternas återhållsamhet att sätta in kärnvapen kunde ha varit mycket mindre. Kanske hade varken USA eller Sovjetunionen tvekat under Kubakrisen 1962. Det fanns militärer och politiker på båda sidor som verkligen önskade att slå till.
Det hade ödelagt miljonstäder som Moskva, New York, London och många hundratals andra platser. Klimatförändringarna, som nu bedöms hota vår fortlevnad, är försumbara jämförda med effekterna av ett stort kärnvapenkrig.
Mot denna bakgrund är det svårförståeligt att inte alla politiker i USA stödjer president Obamas förslag till avtal med Iran, vilket sannolikt innebär att landet avstår från att utveckla kärnvapen. Ju fler stater som har dessa vapen desto osäkrare blir vår värld.
Ledande politiker runt om i världen måste tala om för den ryske presidenten Putin att hans ständiga tal om sin beredskap att använda kärnvapnen är oansvarigt farligt och riskskapande. Helt i onödan håller han på att prata oss alla tillbaka in i det kalla krigets terrorbalans. Det måste få ett slut.
För övrigt anser jag att värnplikt måste återinföras.