När jag var ung var samhällssäkerhet primärt en fråga om civil försvarsberedskap. Ekot från andra världskriget klingade starkt och paroller likt ”En svensk tiger” hade kvar sin lyskraft. I dag har begreppet fått en helt annan innebörd. Det handlar om samhällets sårbarhet och hur olika hotscenarios bäst kan bemötas.
När jag var chef för Tullverket lanserade vi begreppet ”Tullens skyddande hand” och bilden av oss som bekämpare av droger och husbehovssmuggling kompletterades med trygghet. Det kom att handla om att hindra att rabies fick fotfäste i landet, förhindra farliga godstransporter på våra vägar, motverka att smittade jordbruksprodukter fördes in med mera.
När jag var chef för Kustbevakningen var bekämpning av oljeutsläpp till havs en stor fråga som nästan helt dominerade verksamheten. Begreppet samhällssäkerhet var för oss sjöbaserade ett eget mantra.
Som Rikspolischef vidgades perspektivet till att beröra allahanda farligheter från omhändertagande av psykiskt sjuka till terroristbekämpning och störningar som bortsprungna personer eller hantering av allvarliga trafikolyckor. Bit för bit växte bilden fram att vi inte kan begränsa begreppet samhällssäkerhet till en viss sektor. Vi måste samverka över traditionella ansvarsområden .
Som landshövding i Östergötland var det inte längre ett sektoriellt ansvar som stod i fokus, utan ett regionalt. Hur skulle det hanteras? När stormarna Gudrun och Pär svepte fram kom många svagheter i vår samhällssäkerhet fram. Detsamma gällde när vi drabbades av allvarliga översvämningar i södra Östergötland. Det kunde avse så till synes banala frågor som prioriteringen mellan ett fallerande mobiltelefoni och trygghetslarm som inte fungerade. Vem har ett ansvar med åtföljande befogenheter? Regionalt klarade vi oss bättre än på nationell nivå, mest beroende på att aktörer kände varandra och kunde hitta praktiska lösningar.
Det hindrar inte att vissa tunga strukturella frågor kom i dagen. Ett sådant var att många funktioner som förr var offentliga i dag är privatiserade. Det är inget fel i detta men orderkedjor har rubbats utan att beslutsfattare insett det. Vem har ett ansvar mot privata utförare och hur utnyttjar vi kraften hos dessa nya aktörer?
En avgörande svaghet kring begreppet samhällssäkerhet och dess motpol krishantering är politikernas envisa fasthållande vid något som man kallar ”ansvarsprincipen”. Denna heliga princip – som närmast getts en religiös innebörd – stipulerar att den aktör som normalt fattar övergripande beslut i en fråga ska göra detta också när en kris står för dörren. Det fungerar normalt sett utmärkt på lokal och regional nivå, men inte på central. Det var helt tydligt vid skogsbranden i Västmanland för något år sedan liksom vid tsunamin. Någon högst upp måste föra befäl och peka med hela handen. Tid är exempelvis ofta den knappa resursen. I Sverige tenderar kriser av stor dignitet att leda till kortare eller längre perioder av handlingsförlamning. Politiken måste reagera innan det är för sent! Begrav ansvarsprincipen för den nationella nivån!