Politik är en hård bransch – det vet de som verkar i den. Men vet vi, åskådare och väljare? Det verkar inte så med tanke på reaktionerna efter Åsa Romsons framträdande vid presskonferensen om ändrad flyktingpolitik. Yrvakna kommentatorer har ömkat henne, andra fördömt henne. Hursomhelst, imponerad blev ingen.
Det blev ingen heller för snart fyrtio år sedan när Thorbjörn Fälldin torkade svetten ur pannan och medgav att hans regering skulle låta kärnkraftsaggregatet i Barsebäck starta. Föraktfulla fniss från somliga, bortvända blickar från andra.
I bägge fallen handlar det om politiker som lidelsefullt hyser en uppfattning men måste böja sig för verkligheten. Och verkligheten är både de faktiska omständigheterna i form av en okontrollerad flyktingström respektive ett färdigställt kärnkraftverk och en politisk majoritet som vill något annat.
I grunden är det just frånvaron av politisk majoritet som driver fram svetten och tårarna. Och det är den bristen som tycks komma som ett klubbslag.
Det är då bilden av en politiker krackelerar. Och vi grips av medlidande eller irritation eller till och med förakt.
Partier ska ha program, politiker ska hålla sig till programmet. Och programmet ska vara tydligt, ja, entydigt. I en valrörelse vill vi veta hur det ska bli. Gratis tandvård och fler Jas-plan, betyg i alla årskurser och högre pensioner, billiga bostäder och mer solenergi, vargar här men inte där – ja, intet mänskligt ska vara en politiker främmande.
I diskussioner och utfrågningar gäller det att ha svar, raka svar. Då och då kommer visserligen tilläggsfrågor som handlar om hur partiet ska få igenom sitt program, med vilka de vill samregera och vilka de inte kan tänka sig.
Underförstått är att partiernas förslag är utgångsbud i den kompromiss som regerandet och beslutandet i riksdagen är.
Men så finns det frågor där en politiker eller ett parti inte kan vika. Frågor som inte är bud i en förhandling, existentiella frågor. Varje parti har rimligen en sådan fråga, det är bara det att den sällan, ja, nästan aldrig blottas.
Ändå hände det med Centern och kärnkraften, och nu med Miljöpartiet och flyktingarna.
Av detta blev svett och tårar – och förödmjukelse.
Och så fick realisterna ännu ett bevis på att regeringsmakten är överordnad det mesta. Med argumentet att besluten skulle bli ännu sämre om inte de, som ändå står för det goda och rätta, stod kvar och fattade dem.
Men det gör också dessa förment ”goda” till politiker och partier som alla andra. I längden är detta något bra även om det smärtar när illusioner slits bort så som just nu för många miljöpartister, det gör partiet till ett realparti.
Ja, politiken är en hård bransch där nederlag och obehagliga beslut hör till vardagen. Den enskilde har emellertid alltid en bakväg: avgång står det över den dörren. Hård alltså, men är den så hård att svett och tårar hör till? Knappast.
Frågan är i stället om vi är betjänta av politiker med stora samveten och starka övertygelser?
Svaret på den frågan är som så ofta i politiken: det beror på. Ja, Winston Churchill och hans kompromisslösa hållning var helt nödvändig 1940. Nej, Åsa Romson och hennes snyftande reträtt är det inte 2015.