November, höst, dis, mörker – om några veckor är det tio år sedan Angela Merkel blev Tysklands förbundskansler. Undrar om hon känner stämningen och minns? Firar gör hon definitivt inte. Europas mäktigaste är inte fallen för "pomp and circumstance", för att associera till föregångerskan Margaret Thatcher. Den brittiska premiärministern dominerade sitt 1980-tal i konkurrens med förbundskansler Kohl och president Mitterrand. I dag är Angela Merkel ensam. Det är något nytt. Minns den gamla historien om amerikanske utrikesministern Henry Kissinger som frågar vilket telefonnummer han ska ringa när han vill tala med Europa. Dagens makthavare i Washington vet, de har till och med avlyssnat numret i Berlin.
Angela Merkel är på många sätt märklig – och beundransvärd. Hon har nått sin position i en hård, manligt dominerad politisk värld och hon har gjort det utan dramatik, utan utrensningar, utan hårt-slående-i-dörrar. Uthållighet och låg personlig profil är Merkels modell. Den har fört henne och Europa genom finanskriser inklusive Greklands, via sanktioner mot Ryssland, till denna hösts flyktingströmmar.
Och till en öppen konfrontation mellan nationalism och tolerant demokrati, mellan och inom Europas stater.
Angela Merkels ledarskap må synas ifrågasatt, men hur ser alternativet ut? Varför är hon så ensam i ledningen för Europa?
Svaren handlar om en världsdel och en gemenskap på nedgång.
Bäste läsare, du är möjligen som jag rätt led vid allt tal om globalisering och ny världsordning, men faktum är att Europas relativa styrka – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – avtar. Andra blir starkare – jag behöver bara skriva Kina.
Skulle världsscenen då ha plats för blott en europé.
Vid sekelskiftet stod där både en Tony Blair, en Jacques Chirac och – kanske litet vid sidan – en Helmut Kohl. Och så snabb är inte globaliseringen, det har hänt något med ledarskapet i Europa. Till en del beror det på personer, till en del – och inte så litet – på ekonomins långa utförslöpa.
Men så har vi Europas nya karta. EU har nu 28 medlemmar, utanför och väntande finns en handfull länder. Därtill en ring av stater som inte vill ingå i EU och en annan ring som inte skulle få vara med ens om de ville. Många stater är små, svaga ekonomiskt och personellt. I det här sällskapet är Tyskland stort, jättestort. Det är politiskt stabilt och det är självklart pro Europa. Det är inte Storbritannien efter Tony Blair. Tyskland har heller inga uppslitande separatistproblem som tycks bli allt vanligare. Därtill är populistisk och exkluderande nationalism ett tabu i Tyskland efter Hitler och nazismen.
Scenen är Angela Merkels – för hur länge? Flyktingarna har givit nationalisterna i östra Europa och välfärdsvärnarna i västra en protestchans. På sikt riskerar de hela EU-projektet med fri rörlighet och gemensam marknad.
Men på något outtalat sätt väntar vi oss att Angela Merkel ska reda ut också denna kris. Hennes ledarskap är solitt: ”Wir schaffen das” (vi klarar det).
För tio år sedan var hon ett nästan oprövat kort. Lika oprövade är Sveriges statsminister och oppositionsledare i dag. Det är förstås att skala ned problemet. Men var behövs inte gott ledarskap?