Med de allra bästa föresatser att reda ut aktuella problem på det nya året sätter jag mig ner. Ett sönderfallande EU, växande nationalism och starkare högerpopulism, höjd konfliktnivå och krigen genom ombud i Mellanöstern, migration och flyktingströmmar, Kinas ekonomisk backning – eller är det bara omriktning. Ja, och så då gränsskydden i Öresund. Det är inte precis någon brist på ämnen.
Lägg därtill amerikanska presidentkandidater som Donald Trump, en man som givit begreppet self-made ett nytt innehåll.
Hur hitta en tråd i detta, hur säga något mer än att det verkar oroande?
Nej, bättre då att vända blicken mot en scen jag kan överblicka: de svenska partierna och den svenska riksdagen.
Den är välbefolkad, åtta partier ger många kombinationsmöjligheter för den som vill lägga partipolitisk patiens. Men hur blir det med beslutsförheten och hur väl går det att besluta på bredden, det vill säga med röststöd utanför regeringspartierna? Knackigt måste man säga.
Och så lär det förbli, tyvärr. De två regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, sitter i regeringskansliet därför att de förlorade mindre än de fyra borgerliga partierna i valet 2014, inte för att de vann. Vann gjorde egentligen bara ett parti – SD – tyvärr.
S och MP kommer att fortsätta, de har drivits samman under hugg och slag i höstens flyktingkris. Och de två språkrören förklarade häromdagen i en större debattartikel att de är beredda att gå med på i stort sett vad som helst bara de får fortsätta att regera. Riktigt så var måhända inte ordalagen men innebörden.
Alliansen består av en stor valförlorare – Moderaterna – och tre små partier på gränsen till obetydlighet.
Moderaterna stryker Fredrik Reinfeldts adjektiv ”nya”. Och intar mer och mer den gamla hållningen att vara emot socialdemokrater vad dessa än föreslår. Och Socialdemokraterna gör detsamma enligt modellen: om M föreslår x så säger S y. Senaste exemplet: M-ledaren Anna Kinberg Batra tycker att det säkerhetspolitiska läget kräver att försvarsberedningen kallas in. Inte alls, svarar försvarsminister Peter Hultqvist. Det verkar lika fastlåst som relationen Danmark – Sverige.
Så här ska vi alltså har det inte bara i år utan nästa år och nästa år och sedan är det val....
Nej, något måste hända. Och det måste hända på oppositionssidan. Bland de tre små partierna.
Varför är de tre? Av historiska skäl. Det är också i den moderna politiska historien jag hittar förslaget: Centern och Liberalerna, f d Folkpartiet, bör gå samman. Därmed skulle väljarna få ett reellt socialliberalt alternativ, ett parti med en realistisk chans till ett tvåsiffrigt procenttal och till att kunna vara en tung partner i läggspelet om regeringsmakten.
Ett nytt hem för mittenväljarna alltså. Och de är trots allt rätt många. Framgången för Reinfeldt-Borgs parti handlade om dessa mittenväljare.
Men det gick inte för 44 år sedan. Nej, just det. Tiden var inte mogen. För en gångs skulle passar denna schablonförklaring. Annars räcker det med att titta på siffrorna för respektive partier då och nu och att jämföra partiernas ståndpunkter då och nu. På 1970-talet stod de mot varandra i tidens hetaste fråga – kärnkraften.
Men vem kan säga hur skiljelinjen ser ut i dag? Inte jag.