Det var en bit av barndomen som försvann med Roger Moores bortgång i tisdags. För mig som växte upp på 70-talet kommer han alltid främst att vara den lättsamme brittiske artistokraten Brett Sinclair, som i TV-serien "Snobbar som jobbar" jagade skurkar tillsammans med den oborstade amerikanske mångmiljonären Danny Wilde i Tony Curtis gestalt.
Men James Bond? Nja… Redan då föredrog jag faktiskt Sean Connery (under tidig påverkan av min mammas bestämda åsikt, antar jag). Fast hans Bond hade ett stort minus upptäckte jag senare: vodka martini! Shaken, not stirred eller inte. Vem kan dricka detta?
Roger Moore hade bättre smak vid bardisken, men så var han också engelsman och inte skotte som sin 007-företrädare. Klassiska dry martinis på gin (helst Tanqueray) skulle det givetvis vara – med tre hela oliver i glaset (more is more!).
Inte konstigt att han fick stiligare bondbrudar på kuppen, dessutom svenskor: Maud Adams och Britt Ekland. För övrigt, missa inte att kolla in "Cannonball run" från 1981 igen. Roger Moore spelar ”Roger Moore” i en hejdlös drift med både sin egen offentliga persona och Bondkaraktären. Typiskt honom. Stjärnor med en sådan kombination av befriande humoristisk självdistans och naturlig stilfull elegans görs helt enkelt inte längre. Respekt.