Jag har bara läst bokens inledning men förstår ändå författarnas knivskarpa nutidskritik, framför allt mot den offentliga sektorns systemfel. Jag ska samtidigt erkänna att jag aldrig läste ut boken trots att den var intressant. Som en produkt av min samtid blev jag rastlös efter några sidor och började i stället att skrolla på Instagram.
Enligt min mening finns det många problem i vårt samhälle som borde ”dumhetsbekämpas”. Ett exempel hämtat ur min egen verklighet var när jag inför sommaren skulle beställa ett nytt EU-kort (sjukförsäkringskort). Kortet kunde inte utfärdas eftersom Försäkringskassan, såsom en handläggare förklarade det för mig ”inte kunde vara säkra på at jag faktiskt bor i Sverige”. Jag ifrågasatte detta eftersom jag är svensk medborgare och har varit folkbokförd i Sverige i hela mitt liv med undantag för en kortare utlandsvistelse 2019 när jag arbetade som lokalanställd på Svenska ambassaden i Colombia. Jag hänvisade även till att jag sedan hemflytten har deklarerat inkomst av tjänst från svenska arbetsgivare, däribland Domstolsverket och en känd advokatbyrå. Det spelade ingen roll. Felet bestod i att jag hade underlåtit att fylla i en fysisk blankett 2019 och nu behövde frågan om min hemvist utredas vidare.
Jag har fortfarande inte fått något EU-kort men det i sig har varit överkomligt. Faktum är att min reslust har avtagit allt sedan vattenbristen i södra Europa blev ett faktum, strandparadisen började brinna och kriget rasa i Europa. Verkligheten har blivit dyster och kriserna många inte bara ”där borta” utan även här. Ingen undgår det eskalerade gängvåldet, den förhöjda terrorhotnivån och AI som snart verkar kunna ta över jorden och utplåna hela mänskligheten. Det lägger liksom lite sordin på allt och fler med mig verkar känna oro inför framtiden. Vi ställer oss frågan vad som ens är rimligt att ta sig till? Vad kan jag själv göra?
Det var i samband med att jag inte läste ut boken ”Dumhetsbekämpning” som jag började fundera över min användning av sociala medier. Det slog mig nämligen att jag den senaste tiden hade ägnat väldigt mycket tid på Instagram. Jag hade bland annat kollat på söta hundvideos, följt en diskussion om kritiserade svamprensningsmetoder och gjort fördjupade studier i en konflikt mellan Pernilla Wahlgren och Linda Skugge rörande den senares kropp. Hade jag avstått från det hade jag förmodligen kunnat läsa ut boken i stället – den som kändes spännande och viktig.
Utmaningarna tycks vara många, resurserna begränsade och tiden knapp. Men vad skulle hända om bara vi Linköpingsbor (166 559 personer) reducerade vår användning av sociala medier med i snitt femton minuter per dag? Vi skulle frigöra 41 640 timmar. Det är en faslig massa tid, trots allt. Tid som skulle kunna användas till de verkliga problem som vi står inför inte bara globalt utan även lokalt. För visst är väl även det en dumhet, att vi likt strutsar kör ned huvudet i sociala medier för at undfly den utmanande verklighet som vi alla gemensamt måste hantera samtidigt som vi påstår att vi inte har tid att ta ett kollektivt ansvar.
För egen del använder jag min nyvunna tid till att skriva en krönika i syfte att dumhetsbekämpa Försäkringskassans saktfärdighet och resursslöseri. För så vitt jag vet utreder de fortfarande var i världen jag bor. Vi får hoppas att den utredningen inte kostar samhället alldeles för mycket tid och pengar.
Anna Redin är biträdande jurist på Thomas Bodström advokatbyrå.