Frågan om vårt delade Linköping är ständigt närvarande. ’Alla vill ju bo segregerat’, konstaterar vännen över en charkbricka i Ekängen. Oavsett om man bor i Ekängen eller i Skäggetorp så verkar ju ingen vara riktigt med på politikens vilja att blanda oss människor. Det är med en förenklad världsbild som vi sitter där och löser problem med utsikt över Roxen. Vi inser själva den uppenbara invändningen. Alla Linköpingsbor har inte samma förutsättningar som vi har. Det är inte så enkelt som att säga att den som bor i ett utanförskapsområde har valt att bo där.
Både vännens resonemang och invändningen bär på sanning. Bostadssegregation har sina grund i både strukturella orsaker och individuella preferenser. Den som är resurssvag får bo där den resursstarka inte vill bo. Samtidigt finns en trygghet i det. Vi människor vill bo med dem som liknar oss, som beter sig som oss och där vi förstår områdets sociala reglerna.
Områden i Skäggetorp och Berga har kommit att bli en sista tillflyktsort för den som inte har alternativ. Många som skaffar sig en egen försörjning lämnar när chans ges. För de som blir kvar så övergår utanförskapsområdet med tiden till att bli den trygghet man känner, även om tryggheten bor granne med sociala problem och gängkriminalitet. Miljonprogramsområdena skapar möjlighet till enklaver för de som lämnat sitt hemland i geografin, men som inte har gjort det i tanken.
Under det senaste decenniet så har varje politisk majoritet velat bryta vår bostadssegregation. Det är inte en dålig ambition. Linköping vore en bättre plats om det vore lika naturligt för mig att bo i Skäggetorp som det är att bo i Hejdegården. Trots de många satsningarna och de ännu fler miljonerna så lyser resultaten med sin frånvaro. Jag skriver det inte som ett sätt att peka ut skuld, utan i ett försök att sätta punkt för sökandet efter enkla och snabba lösningar där sådana inte finns att finna.
Tankarna vandrar bakåt till en tidigare kollega som var den avvikande rösten när Vallastaden planerades. Nils Hillerbrand, som då var Miljöpartiets gruppledare, föreslog att kommunen istället skulle satsa på en omvandling av Skäggetorp med fokus på ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. När förslaget lades så var det djärvt och antagligen helt ogenomförbart.
I dag är kanske jordmånen bättre för en omvandling. Insikten om de problem som frodas i utanförskap är en annan. Det finns också andra att lära av. Jag minns inte hur detaljerat Hillerbrands förslag var, men det har drag av när Norrköping omvandlade Navestad. Arbetet började med att riva en stor del av bostäderna medan resten renoverades kraftigt. Minnet av det dåliga området kommer att leva kvar hos många länge än, men tillräckligt många familjer lockades av det nya, gröna Ringdansen för att bryta utvecklingen.
Jag tänker på vad som hade kunnat vara, om vi lyfter blicken bortom nästa års budget eller rent av nästa mandatperiod. Finns det en framtid där familjer söker sig till Skäggetorp för att
det bjuds goda boendemiljöer där? Jag är övertygad om att det är möjligt, att det rent av är nödvändigt, även om det också är svårt.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.