I filmen ”A Bronx Tale” - ”I skuggan av Bronx” - får vi följa den unge mannen Calogeros liv och vardag i Bronx på 1960-talet. Medan jag ser filmen föreställer mig att det Calogero upplever är något som förmodligen upprepar sig i olika former även i Sverige i dag. Framförallt i vad som kallas för utanförskapsområden.
För Calogeros far Lorenzo är det viktigt att vara oberoende och ha ett anständigt jobb. Han jobbar som busschaufför. Calogero älskar sin far men ser upp till den lokala maffiabossen Sonny LoSpecchio som både har makt och pengar. Sonny styr de italienska kvarteren Belmont i Bronx och beskyddar och hjälper Calogero när han behöver något. Orolig för sin sons framtid vill Lorenzo att Sonny ska lämna honom ifred. Samtidigt uppvaktas Calogero av gänget med jämnåriga vars förebilder är den lokala maffian.
De är män i 17-års åldern som fördriver tiden med att försöka vara vuxna och planera slagsmål eller attacker på afroamerikaner som bor i ett annat kvarter. Gränserna mellan kvarter och etnicitet är tydliga och den som av misstag cyklar fel riskerar stryk. Rashatet mellan grupperna är en del av vardagen. För Calogero blir allt ännu mer komplicerat när han dras till Jane som går i samma skola. Hon är svart men låter honom följa henne på vägen hem från skolan och bära hennes skolböcker.
Calogero slits oavbrutet mellan olika lojaliteter. Olika grupper som ställer krav och har förväntningar på honom utifrån oskrivna regler om vad som är rätt och fel. Moraliskt och omoraliskt. Gänget vill att han ska följa med dem och hämnas på svarta i deras kvarter. De har brandbomber och vapen. Sonny dyker upp och hindrar honom från att följa med gänget. De tycker han är feg och illojal. Under sammanstötningarna i de svartas kvarter dör flera av hans kamrater.
Det är inte långsökt att överföra Bronx 1960 till någon av Sveriges utanförskapsområden idag. Det är fortfarande 16 – 17-åriga män som söker en ny väg. En annan väg. Precis som Lorenzo finns där föräldrar som dagligen sliter med arbeten de är stolta över men som deras söner upplever som förnedrande. De unga männen vill bli något annat.
De vill träffa kvinnor och ha pengar. De vill ha vänner och få ett erkännande. De söker gemenskap, makt och tillhörighet. Men när gemenskapen formas definieras också andra som sämre eller mindre värda. De är lättpåverkade och i vissa fall farliga. Nej, det stämmer Sverige är inte Bronx 1960. Men människor är människor oavsett om det är i Bronx eller i Sverige.